Den tyske violinisten Christian Tetzlaff, (född 1966), som varit ett namn sedan mitten av 1990-talet, har successivt blivit alltmer etablerad, varom mängden skivinspelningar vittnar. 2008 var han briljant solist i Konserthuset med den för honom skrivna violinkonserten av engelsmannen Mark-Anthony Turnage, ett stycke som anknyter till populärmusik.
I viss mån gäller detta även Bartóks andra violinkonsert, i vilken Tetzlaff var solist i torsdags. Den täta första satsens klassiska struktur – sträng sonatform med kontrapunktik och motiviskt arbete – balanseras av melodik med sinnlig och rapsodisk karaktär. Strängheten återkommer i rondot, medan mellansatsen bildas av variationer över ett eget tema.
De sensuella sidorna av verket kom till uttryck i Tetzlaffs stora och fylliga violinton. Intensiteten i spelet frapperade och gav bland annat extra spänning åt solokadensen. Herbert Blomstedt balanserade erfaret orkestern mot solisten, lät Tetzlaff skina, medan de orkestrala tuttipartierna fick uttryck och lyster. En fängslande första avdelning, avslutad med en sats ur en Bachpartita som extranummer, här var Tetzlaffs spel lätt, känsligt och energiskt.
Till de minst framförda av Bruckners symfonier hör nr 2, som började etablera sig i konsertsammanhang så sent som på 1970-talet. Då i den andra, reviderade, versionen från 1877. Först 1991 publicerades originalversionen från 1872, Bland annat följer här scherzot direkt på den första satsen, medan andantet intar den platsen i 1877 års tappning.
Georg Tintner valde originalversionen i sin prisade cykel från 1995-1998, och i torsdags var det också denna som stod på programmet. Några generalpauser har gett tvåan benämningen Paussymfonin.
En tam symfoni har det sagts, och kanske var det just detta Blomstedt ville motverka när han gav första satsen ett rättframt uttryck. Kontrastverkan mot scherzot hade dock uppnåtts bättre genom att framhäva lyriken. Ett bra tag fick man intrycket av råkopia.
Efter hand kändes dock utförandet mer färdigt, och delade violiner gav rätt känsla i finalen på detta vackra verk med sina inslag av Wagner, Schubert och Bruckners egen religiösa melodik.
