”Next to normal” är en hyllad Broadwaymusikal om en bipolär kvinna och en dysfunktionell familj. Den svenska premiären i Karlstad visade, trots goda insatser, att den inte är helt lättspelad. På Stockholms stadsteater faller bitarna på plats i denna pop-rockversion av en familjetragedi i amerikansk O’Neill–Albee-tradition. Diana lever i ett trauma efter sitt barns död för 16 år sedan. Hon är gränslös i sina pendlingar mellan depressioner, obarmhärtig ångest och maniskt forcerade försök att spela familjelycka. Hennes trasiga psyke färgar hela familjens tillvaro, hon åker in och ut på behandlingar, får mediciner och elchocker.

Lars Östberghs husfasad som täcker scenen är lika suddig som Dianas verklighetsbild och spricker i fogarna, rämnar. Ett utblåst hem där alla kämpar för att inte tappa fotfästet. Det förflutna vävs in i nuet, minnen väller fram och förträngs, hallucinationer och fantasier silar in genom väggarna. Tom Kitts genomkomponerade musik är både lättillgänglig och rätt sofistikerad, effektfullt instrumenterad och effektivt framförd av ett gäng utmärkta musiker. Med känslomässig intensitet spänner den från sköra drömmar och stråkmelankoli till powerballader och pumpande elchocksrock, med klistriga melodislingor och avancerad stämflätning. Balansgången mellan psykologi och schablon är hårfin, men Calle Norléns skarpslipade översättning lyckas undvika klichéer och smetsentimentalitet. Lisa Ohlins dynamiska regi är välorkestrerad med snygga sceniska lösningar och vågar ta ut svängarna i sjukdomens stormvindar; den ledsamma torftigheten, den stilla sorgen, svartaste förtvivlan och korta ögonblick av eufori.

Ensemblen är handplockad och lyser. Det finns en parallellhistoria genom tonårsdottern Natalie, barnet som alltid kommit i skuggan och försöker hitta sin egen väg genom prestationsångest, uppror och droger. Hon blir förälskad i jazzsnubben Henrik. Anna Hansson och Albin Flinkas omfamnar bilden av ung kärlek, med nerv, värme och en knivsudd sälta.

Bruno Mitsogiannis gör fantombilden av den döde sonen som hemsöker Diana, hetsigt pockar han på uppmärksamhet, trots alla ordinationer av Fredrik Lyckes olika doktorsroller. Alla sjunger förträffligt, liksom Dan Ekborg som ger Dianas man ett tröstlöst bagage av tafatt, tungtrött livsbesvikelse. Lisa Nilsson är sensationellt bra som Diana. Att hon är en känslig, säker och personlig sångerska är ingen nyhet. Men att hon med sådan scenisk auktoritet gör en absolut klockren tolkning av en medelålders, beigekoftig kvinna i kris, och med så stark integritet, intelligens, glödgat allvar och glimtar av drastisk humor imponerar. Den innersta drivkraften i familjens kamp mot sjukdomen, sveken och den frätande sorgen, är kärleken. Både ömheten och smärtan. Och en längtan efter ett liv som går att handskas med. Som är, nästan, normalt.