Äntligen står Valborg Olander på scenen, kraftfull med blommor i hatten. Denna politiska lärarinna kommer in när allt är nästan slut, i berättelsen om Selma, Mårbacka, kärleken och döden.

Staffan Westerberg gör Valborg och har skrivit in henne i sin pjäs Selma och Ågust, som börjar i skiten, på hotell Royals dass. Selma Lagerlöf har fått Nobelpriset och allt är laddat för fars, eller buskis, med synliga toalettstolar och många referenser till kroppsfunktioner.

Nu är Staffan Ågust, monumental med magknip och författaravundsjuka. Inte mår han bättre, när Selma meddelar att hon kommer att leva i trettio år till, medan han bara har tre år kvar. Döden finns med som en grundton i en uppsättning som snart blir mycket mer än buskis.

Ågust, författarkonkurrenten August Strindberg, spelar större roll som dramatisk förebild än som person, även om han finns med som vildrufsigt spöke även efter döden. Liksom i hans Drömspel frodas skönheten i smutsen. Där växer ett slott upp ur stallgödseln, här färdas vi från skithuset till ett uppiffat Mårbacka med prunkande trädgård.

I Westerbergs dröm ryms litet av varje: Där släpper han loss i sången om Andrahands-Ruth och Jens Nilsson och en boll svävar runt i de sju slöjornas dans ur Salome. Ändå är det fakta, inte påhitt, som dominerar Selma och Ågust. Här finns ett överflöd av referenser till deras litterära verk och till Selmas liv. Sophie Elkan (Eva Gröndahl) får vi också veta mycket om, ibland genom Valborg Olanders svartsjukegröna glasögon. Ibland tar faktaredovisningen över, som om allt måste vara med.

Sådana invändningar faller ändå till marken inför det som är Westerbergs forte: fantasiverkligheten, det riktigt vackert sorgliga. Musiken spelar en viktig roll, liksom musikerna. Underbart rörande är scenen med Gustave Lund som homosexuell syrsa i rullstol. Över huvud taget är de homosexuella anspelningarna legio, som om både Westerberg och Selma Lagerlöf äntligen kan spela med helt öppna kort. Det fysiska spelet är dock oerhört kyskt, och förhållandet mellan Selma och Valborg stannar här vid en syskonlik omfamning. Gröndahls Elkan är hetare, men nöjer sig med att tala om känslor.

Selma då? Det är ju hon som är i centrum, hon och Staffan själv. Aldrig har jag sett Anita Dahl så bra, så självklar som nu: en klarögd, rolig, saklig Lagerlöf med lång fläta på ryggen.

Först och främst författare och härskare på Mårbacka, också omvärvd och ibland kvävd av kärlek. Dahl talar sitt eget språk, värmländska, och visar vilket lyft det innebär när en skådespelare får använda hela sig och inte stängas in i scenisk medelsvenska.

Det som kunnat bli ett kammarstycke med radarparet Westerberg - Dahl växer till en egen liten värld av blommor, där Jens Nilsson tar väl hand om publiken som Nils Holgersson och påfågeln Farao. Per Sandberg ger järnet som maskulin majorska och den illröde tjuren Sintram. Denne pseudomacho med BULL på bringan blir en roande del av en queer väv av råskoj och sorgsen undran över livet.