Scener ur ett äktenskap är så fast förankrad i 1970-talet att det verkar litet fånigt att modernisera via en mobiltelefon här, ett livspussel där. I sin bearbetning av Ingmar Bergmans pjäs, som först var TV-serie i sex delar, har Stefan Larsson suddat i det tidstypiska, men nog kan vi njuta av Johans och Mariannes livskamp utan att tro att den äger rum precis nu. För övrigt inser jag hur TV-serien bränt sig fast i mitt medvetande: flera gånger minns jag exakt hur Erland Josephson eller Liv Ullmann sade de repliker, som nu yttras av Jonas Karlsson och Livia Millhagen. Det blir en dubbelexponering, som inte är störande, men som ofrånkomligt leder till jämförelser. Världen utanför det /o/äkta parets såriga bubbla representeras här enbart av en journalist: Kristina Törnqvist gör en kort och lysande insats i början, och kommer sedan inte åter. Det blir nu bara mannen och kvinnan, så beroende av sina föräldrar, så märkligt frikopplade från sina döttrar.
På Dramaten spelas till en början ganska mycket distanserad komedi. Särskilt Jonas Karlsson visar fram sin Johan med typiska stela gester och storslagen egenkärlek. Livia Millhagen spräcker Mariannes fasad på ett tidigare stadium, men håller annars rollen på avstånd, också hon. Roligt, men inte så engagerande. I sista scenen är det lättare att tycka om detta par, som sedan länge inte är något par i formell mening. Han har accepterat sitt karriärmisslyckande och är en mer sympatisk person, och hon har kommit långt från sin undfallande fruaktighet. Den humoristiska distansen finns kvar, men slutet blir ändå ett något konstruerat happy end. Här hade det inte skadat att skära i Bergmans ordmassor.
Mest engagerande är de scener, då konflikten skär djupt mellan Johan och Marianne: det kliniska uppbrottet, då han lämnar henne från en dag till nästa och hon servar honom med smörgås, förståelse och packning. Det är roligt, inte på grund av komedispel, utan därför att det i grunden är så hemskt. Scenen blir ett exempel på borgerlig polityr som påminner mig om Chabrols filmer (Mannen, hustrun, älskaren visades nyss på TV). Den kvävande borgerligheten gestaltas annars mest via scenografen Rufus Didwiszus lampor, som vartefter översvämmar hemmet och ställer sig i vägen för all öppenhet. Övrig inredning får vi själva föreställa oss på den renskrapade och lätt lutande spelplatsen.
Några riktiga gräl förunnas vi ändå. När spriten rinner till, släpper alla hyskor och hakar. Ju tuffare Millhagens Marianne blir – gudskelov! – desto mer Ingmar Bergmanliknande blir Karlsson, i beige kofta och snörvlande hypokondri. Det är välspelat och uppiggande. Litet utdraget känns det till sist, men det beror delvis på premiärpublikens senfärdighet och behov att ta uppmärksamhet från scenen. Det slipper ju kommande åskådare. Själv förhåller jag mig till föreställningen som Johan och Marianne till sitt äktenskap: det blir mycket bättre när det är över! Irritationen bleknar bort och de goda minnena överväger.
