Den samtida svenska jazzscenen präglas till stor del av ett introvert sökande efter laddade uttryck. Ett ömsom bullrande, ömsom finstilt sökande som ofta leder till andra musikaliska traditioner.
När Mariam Wallentin och Erika Angell sjunger Anders Jormins texter på latin, en helt vanlig kväll på jazzklubben Fasching, känns det därför som ett logiskt steg ut i än mer esoteriska omgivningar. Särskilt när det inte ens förklaras vad som sjungs.
Den namnkunniga konstellation som framför Anders Jormins oftast lågmälda musik har inte spelat så många gånger tillsammans. Det här är deras femte konsert sedan de först framförde Jormins sångcykel 2010, då som ett beställningsverk för festivalen Swedish jazz celebration. Mottagandet var välvilligt och nu har man precis färdigställt en skiva, Ad lucem, där ursprungsmaterialet utökats och utvecklats.
Anders Jormin, professor i kontrabas och improvisation på Musikhögskolan i Göteborg, står mellan sångerskorna Mariam Wallentin och Erika Angell och trummisen Jon Fält och träblåsaren Fredrik Ljungkvist, men det är inte han som spelar huvudrollen. I stället är det en utpräglat kollektiv musik där fokus hela tiden skiftar.
Ibland är det en konventionellt frijazzimproviserande trio där Fredrik Ljungkvist får tillfälle att demonstrera sin säkra stil och teknik, ibland skalas det ner till Anders Jormins varma och graciösa spel på kontrabas eller till Jon Fälts suveräna handlag med en koskälla. Det sistnämnda, som utgör en sista station innan tystnad och utslocknande, blir till en höjdpunkt utan att på något sätt vara publikfriande.
Det instrumentala i all ära, det är ändå sången som särskiljer den här gruppen och dess musik från kollegorna på jazzscenen. Med stort allvar förenas rösterna i särpräglade stämmor. Ibland går det mot konstmusik och folksång, ibland går det mot den vokala friform de annars jobbar med. I den mjukt rytmiskt drivande och mystiskt melodiösa Quibus uppnår musiken sitt mest attraktiva läge.
