Platsen längst åt höger på Folkoperans elfte bänk är reserverad för Tobias Billström. Förmodligen som provokation med tanke på maktens osynlighet i Gian Carlo Menottis opera Konsuln, vars dubbelpremiärer fick Folkoperans publik att jubla två kvällar i rad.

Tänkbart är att den tidigare suppleanten i riksdagens kulturutskott en kväll intar sin stol och att en kommentar uppenbarar sig på migrationsministerns mobilblogg. Åtskilligt kan ju sägas om de förändrade villkoren för invandrarlandet Sverige efter Dublinförordningens införande.

Men det svenska konsulat, till vilket regissören Farnaz Arbabi förlagt handlingen, förefaller rätt otypisk för en myndighet under Olof Palmes världsomfamnande epok, mer i linje med Menottis illusionslösa människosyn.

”Välkommen till Sverige” står att läsa på Folkoperans fyndiga reklamkort. Inviten gäller inte själva operan Konsuln, vars svenska premiär ägde rum redan 1952, utan riktar sig till de stackare, som inte förstår att reklamkortets dalahäst är lockbete i en gillrad råttfälla.

Symboliken synliggörs likaså i Jenny Kronbergs kongeniala scenbild, där Magda Sorel med son och svärmor ängsligt lever på smala hyllor kring en avgrund, som också är en fälla: konsulatets väntrum med den leende Palme på väggen och en desto mer opersonlig sekreterare bakom bordet med blanketter.

I detta rum sitter orkestern, som Jonas Dominique har trimmat samman och vars själfulla dirigering sätter vingar på de italienska kantilenorna och hjälper sångarnas röster att lyfta. Inte minst i den oerhörda scen där Magda Sorel gör sig till språkrör för alla hemlösa på jorden.

Det är här som Mira Pynes sopran växer och får ett fokus den tidigare saknat medan Susanna Levonen i samma roll inte förmår dölja sin lycka att överhuvudtaget få sjunga. Därför verkar hennes Magda mer balanserad till skillnad från Pynes Marta, som är ytterst labil efter att sonen dött av ”hunger och köld”.

Uppgiften förvånar inte. Ty bortsett från att kylan borde ha framgått av kläderna råder en förvånande brist på mänsklig värme i Arbabis regi. Istället för att hjälpa sin skottskadade son John, står Karin Lovelius farmor lamslagen i ett hörn och klagar över de olyckor som dennes politiska engagemang har dragit över familjen. Och Magdas son dör utan att ha fått en enda kram av sin mor. Hon tittar inte ens åt honom men gråter förtvivlat när sängen bärs bort. Hennes baby är lika osynlig som konsuln.

Men det är inte lätt att regissera en opera där bara två av rollerna genomgår förvandlingar. Den ena är sekreteraren, som visar stor medkänsla bakom yrkesfasaden. Ulrika Skarby betonade mest hennes rädsla medan Margaretha Westerlind tog skydd bakom sexigheten - båda på ett lysande sätt. Den andra är Vera Boronel (Sandra Bundry) - den enda av de sex skyddssökande som får visum. Alla de övriga går käpprätt mot undergången.

Arbabi låter Magda dö mer dramatiskt än Menotti har komponerat; i originalet öppnar hon gaskranen och hamnar i ett tillstånd som bättre förklarar varför de övriga personerna uppenbarar sig i drömmen.

Miriam Ryens underbara sopran känner vi redan från Glada änkan (Anna Gomez). Också Milena Stricevic som tårögd ryska vill vi höra mer av. Men i en kategori för sig står Henrik Holmbergs illusionist, lika övertygande vokalt som teatralt. Och Lars Martinsson, vars förnämliga sångkonst i två roller sprider en mänsklighet som ingen kyla rår på.