Georges Bizets Carmen är den enda av hans operor som fastnat på repertoaren – så har den också allt som Pärlfiskarna saknar, inklusive en sällsynt modern kvinnobild. Där Carmen är snabb, direkt och fräck, är Leilah, den kvinnliga huvudrollen i Pärlfiskarna, blygsam, kysk och motsägelsefull.

I Carmens dödsdömda kärlek orkar man engagera sig, men Leilahs kuvade passion, i skuggan av rivaliteten mellan två barndomsvänner, tröttnar man på en bit in i andra aktens kärleksduett.

Pärlfiskarna visade vägen för vågen av orientalism som resulterade i Meyerbeers Afrikanskan och Saint-Saëns Simson och Delila – men frånsett det akademiska intresset är det bara duetten där Zurga och Nadir svär varandra lojalitet som överlevt de raktigenom kritiska rösterna vid urpremiären, i Paris 1863.

Och efter onsdagens premiär på Folkoperan är det också röstprakten och de orkestrala vågrörelserna man minns, medan man helst glömmer den valhänta iscensättningen. Folkoperans uppsättning påminner om att fransk 1800-talskitsch inte tycks rimma med det svenska kravet på politisk korrekthet och realism.

Mira Bartov och hennes team krånglar till ett libretto (signerat Eugène Cormon och Michel Carré) som visserligen inte är speciellt bra men vars originaltematik av hedersmord och kvinnligt förtryck i religionens namn vore relevant också i dag.

I Pärlfiskarna, liksom i sin bearbetning av Rameaus barockopera Fedra för några år sedan, gör Mira Bartov en marxistisk läsning. Drömmen om Lyckan blir en dyster, utsiktslös framtidsdystopi. Den girige Zurga har tagit guden Brahmas plats, och ”pärlfiskarna” krälar som förslavade nibelungar i Gunnar Ekmans blekgröna skrotscenografi.

I en industriruin som för tankarna till Pixar-filmen Wall-E spirar bara en enda blomma, som den beslöjade Leilah bär i en mitella vid sitt bröst. Leilahs utsirade entréaria ger tillfälle för den kuvade befolkningen att visa fram sina bandagerade kroppar, i en bisarrt koreograferad balett.

I sin Humphrey Bogart-trenchcoat träder Nadir fram ur giftångorna för att väcka den tonårskärlek som bultar i Leilahs bröst, och som en gång söndrat vänskapen mellan hennes två beundrare. Förhistorien skildras i återkommande pantomimer med en trio statister – ett regigrepp som i längden blir tröttsamt.

Men sluter man ögonen så låter det väldigt vackert om Bizets pekoral, och sångarlaget på Folkoperans premiär är en fröjd att lyssna till. Det gäller såväl Elin Rombos rörande, musikaliskt fria och levande Leilah som Carl Unander-Scharins smäktande Nadir, och Jeremy Carpenters karikerat maktfullkomlige Zurga – en karaktärsfull, vacker baryton som ger pondus åt sin osympatiska rollfigur.

Dirigenten Andreas Lönnqvist hanterar Bizets partitur med omsorg, men lite för mycket respekt. Eftersom operan lider viss brist på rytmisk variation, skulle tolkningen snarare vinna på att ge sentimentaliteten skarpare konturer och framhäva de melodramatiska frasernas inre liv.

Och varför Folkoperan valt att försöka rehabilitera Pärlfiskarna, utan att ta vara på den ärkefranska essensen av sensuell verklighetsflykt, förblir tyvärr en obesvarad fråga.