Betyg: 4 av 6
En pumpande synt och diskobeat inleder konserten och turnén och påminner om att det vi ser numera är Sveriges största elektroniska band, inte det största gitarrbandet. Eller arenabandet. Eller dysterkvistarna.
Utvecklingen mot något slags elektrodisko, eller kort och gott synt, har pågått i ett antal år. Men först på skivan Röd har den nått en övertygande form, modernare (i allt sitt bakåtblickande) än de gamla gitarrmattorna och konstnärligt mer lyckad än halvmesyrerna på plattor som Vapen & Ammunition.
Och ändå, när de står där på scen är de på många sätt samma gamla vanliga Kent, trots att de bevisligen låter annorlunda. En evigt smal Jocke Berg åmar sig i samma motljus, de snygga visuella effekterna snarare döljer än lyfter fram bandet och rent musikaliskt handlar det som vanligt om ljudmattor i stället för nyanser. Att de sedan byggs upp mer med syntar än med malande gitarrer blir närmast till en detalj.
Nej, kanske är det en annan, på ytan mycket mindre förändring, som är den verkligt revolutionerande. För vad man än tycker om Kents begränsade melodier och musikaliska uttrycksmedel (eller om man hävdar att det är ett bevis på att de inte sålt sig och försöker skriva schlager) har de som mycket få andra svenska band lyckats förena högt ställda textmässiga ambitioner med en rejäl dos folklighet. Inte i meningen insmickrande och okomplicerat utan bara som en beskrivning av deras popularitet. Folk gillar helt enkelt Kent, antagligen tack vare snarare än trots deras pretentioner och svartsyn.
Det är därför som Kents musikaliska strukturomvandling inte ger mer effekt, medan det faktiskt väcker reaktioner när de öppnar upp delvis nya perspektiv i texterna. Och när Jocke Berg står på scen år 2010 sjunger han om både nostalgi och sökande, även om han naturligtvis försöker neutralisera nostalgin genom att i samma text ironisera över den.
