Snödrivorna tornar upp sig på Hornsgatans trottoarer och på scenen fryser vattnet till is under slutminuterna av Silversjön. Vännerna Olim och Severin är på flykt från sina fiender, men trots att våren närmar sig kan de gå på vattenytan. Silversjön bär den som behöver.
I den poetiska slutscenen klingar snöflingor när de krockar i luften och vattnet sjunger. Ändå finns inte ett uns av banalitet i denna märkvärdiga uppsättning av den litauiske regissören Oskaras Korsunovas. Den här gången har Folkoperan producerat en föreställning som litar på de inneboende kvaliteterna i ett musikdramatiskt verk.
Redan från början är det full fart i orkestern, under Joakim Unanders känsliga och uttrycksfulla ledning. Kurt Weills partitur är väl anpassat till Folkoperans omständigheter. En hel kör har man förstås inte kostat på, men sångarna turas om i körpartierna och det fungerar utmärkt.
Orkestern sitter under en blank, vindlande trappkonstruktion med stora projektionsskärmar. Svartvita filmklipp av rökande arbetare för oss rakt in i den stora depressionen under början av 30-talet, då Kurt Weill och Georg Kaiser skrev Silversjön. Premiären ägde rum den 18 februari 1933, när Hitler precis hade tagit över makten i Tyskland. Några veckor senare tvingades den radikale och judiske Weill fly landet.
Kurt Weills musik känner man alltid igen, trots alla influenser från annat håll: marscher, valser, tango, jazz. I inledningen ska själva hungern begravas till tonerna av en sorgmarsch, och mycket för tankarna till de stycken Weill skrev tillsammans med Bertolt Brecht.
Det dagspolitiska innehållet var förstås högaktuellt för urpremiärens publik. Men sådana skildringar åldras lätt. Och vem kan känna sig personligt ansvarig för missförhållanden som är någon annans fel? Silversjön går vidare från det samhällskritiska perspektivet till en nivå där det handlar om varje människas moraliska dilemma, i en tät berättelse om skuld och förlåtelse.
Allt sker på en poetisk, närmast surrealistisk nivå. För detta är en saga, en vintersaga, som verkets titel lyder. Även Shakespeare skrev ju på sin tid en sådan, men den viktiga inspirationskällan för Kaiser och Weill är förstås Heinrich Heines satiriska 1840-talsdikt ”Tyskland. En vintersaga”. Med mord i blicken och på rimmad vers beskriver han det nationalistiskt impregnerade fosterland han delade med Kurt Weill.
Den här uppsättningen håller sig kvar i verkets tillkomstperiod – utom när matvaruaffären presenterar sitt färgglada överdåd med märken man känner igen från närmaste Icabutik. Men försäljerskorna är vätesuperoxidpermanentade flickor med rött läppstift.
I den butiken stjäl den hungrige Severin en doftande ananas, ty han väljer smak framför mättnad. Polisen Olim skadar honom med ett skott, och mellan dessa två växer fram en egendomlig vänskap, byggd på ömsesidiga skuldkänslor.
De har prövningar att genomgå, ungefär som i Mozarts Trollflöjten, som det här verket har många förbindelser med: från dödgrävarnas koral till den ondskefulla Frau von Luber, en mezzoversion av Nattens drottning, förklädd till Frankensteins brud.
I Ulrika Tenstams rysligt fantastiska uppenbarelse försöker hon övertala sin unga systerdotter Fennimore att sno åt sig Olims rikedomar, fast hon klarar det allra bäst själv. Fennimore skrev Weill för sin hustru Lotte Lenya, som sjöng den i originaluppsättningen i Leipzig. Ulrika Mjörndal har inte alls hennes typiska talsång men ger ändå rollen stark pregnans och karaktär – dessutom dansar hon banandans med bravur.
I denna ensemble är alla roller exakta och underbart utmejslade. Resultatet är sagolikt. I spetsen står Torkel Petersson som en mänsklig, rörande, akrobatisk Olim samt Daniel Frank som Severin – med sin imponerande röst hör han snart hemma på en riktigt stor scen. Alla kan gå på vattnet.
