Det är ju alldeles ovanligt lätt att tycka om Mark Levengood. Han så mjukt lågmäld: en värmefilt och humoristisk observatör utsänd att granska svensk självgodhet från dess östra grannland. Han provocerar ett fåtal genom att stå för sin homosexualitet men knappast med påhopp eller obsceniteter. Mark representerar det lugnt medmänskliga och underfundiga.

Sound of Mark heter den nya show med vilken han nu tänker resa landet runt efter premiär på Rival – en gigantisk scen som egentligen inte passar det intima tilltalet. Vi som placeras på balkongen får mest upplevelsen av att titta på tv.

En väldigt liten Mark i dirndl- klänning rör sig på scenen, bredvid sitter Per, en alldeles äkta narkossköterska som på sin fritid spelar mängder av instrument och sköter scenväxlingar.


Showen, eller om det nu är en gestaltad uppläsning, handlar om en 14-årig Mark som rymmer med Interrail-tåget till Salzburg för att hitta det verkliga, rikt färgsatta livet som han tror ligger långt bort från Esbo och radhuset där han bor.

Hela kvällen återkommer han till detta tema: att vi inte ska förlägga vår längtan bortom oss, skjuta det till en otydlig framtid utan istället uppskatta allt det fantastiska som dagligen omger oss.

Sound of Mark är en försynt resa genom tonårstid och ivrig idealism. Jantelagar, gungställningar, håglöst hångel med flickor och så en mor som till jobbiga grannar säger saker som: ”Har du inga trosor på så ska du inte ställa dig på huvudet.” En variant på att kasta sten i glashus. Mamma är med väldigt mycket. Så kan det vara med vissa mammor.


Mark reser mellan kloster, får stryk av nunnor fast han egentligen vill vara en, berättar om hur han med flygbonuspoäng sticker till Calcutta och fotograferar sjuka människor omhändertagna på Moder Theresas kloster.

Scenen avslutas med att Mark talar om den svenska ensamheten som man nog också kan dö av. Här kolliderar sannerligen två världar. Om avgrunden dem emellan stöter eller berikar är svårt att säga.


Sound of Mark är berättelsen om hur en tonåring blir vuxen, en mycket rumsren liten revy. Av någon anledning kommer jag att tänka på en lättsam Min kamp av Karl Ove Knausgård.

Mark tittar också bakåt och har ju – utan jämförelser – ett eget språk och en uttalad berättarkraft. Sist men inte minst företräder han en mycket sympatisk mansroll. Han visar det mjukt eftertänksamma och finstilta som möjlig position. Det är en ytterst behövlig välgärning.