I Defensa fortsätter koreografen Eva Ingemarsson den undersökning av människans inre rum som påbörjades i Tesoro 2007. Fokus är flyttat till kropp och medvetande, som platser för en strid mellan inre och yttre krafter. Det handlar om försvar. Olika strategier skildras i ord, dans, film och musik. Berättelsefragmenten kommenterar varandra utan att förenas i sluten helhet.

Kvar från Tesoro finns grundförutsättningen i det begränsade rummet. Lite vid sidan av scenens mitt står tre kuber. De tre dansarna sitter i dem, klättrar runt, söker sig ut på golvet och återvänder. Kuberna omringas av hängande boxar, i en förskjuten triangelformation. I dessa dubbleras dansarna i filmade sekvenser. Genom en hinna ser vi dem som kattdjur, beredda till språng, hoprullade i fosterställning och undersökande det trånga rummets gränser.

Ytterligare en exponering av individerna finns i tre mörka, ansiktslösa, manshöga tygdockor. Dansarna tar hand om dem i ömsint pardans för att i nästa stund kasta dem i golvet. Tre jag rör sig på scenen, i olika lager, från olika perspektiv, sammanlänkade, men ändå åtskilda. Rörelserna mäter golvet från hopkrupet till utsträckt, stannar upp och accentuerar rena vackra diagonallinjer. Fötter och kroppar smiter åt runt kubformationen. Dansarna trillar handlöst ur den, slänger sig ut och ned, roterar över golvet, kraftfullt i samtidig kontroll och tygellöshet. De fyller ord, rörelse och rum med lyskraft.

Scenspråket fascinerar mig. Det talar om något som inte helt kan benämnas, samtidigt som berättelsens delar är konkreta till övertydlighetens gräns. De är som funderingar i ett ogarderat samtal vänner emellan. Spänningen mellan det konkreta och det onåbara skapar associativa rum i medvetandet och starka långlivade bilder på näthinnan.

Koreografi: Eva Ingemarsson. Film: Niklas Rydén. Kostym/dockor: Karin Jatta. Scenografi: Johan Rödström, Mania Teimouri. Musik: Magnus Bergström, Asa Chang m.fl. Medv: Siri Persson, Frida Moberg, Jerry Pedersen.