Det händer ibland att man känner sig avundsjuk på en hel krets, på en hel epok. ”Så kul de måste ha haft”, tänker man. ”Där skulle man ha varit med!”

Det kan man råka ut för när man besöker utställningen om Dansmuseets grundare Rolf de Maré. För de måste ha haft oerhört kul, han och hans vänner, ­bekanta och älskare.

Rolf de Maré var en av 1900-talets stora svenska kulturpersonligheter, men knappast känd efter förtjänst i sitt hemland. Det inser man snabbt när man ser utställningen, och det gör den desto mer välkommen.

Rolf de Maré inte bara grundade Dansmuseet – hittills det enda i sitt slag i världen – han var också konstsamlare och konstmecenat, han startade och ledde den berömda Svenska baletten i Paris på 1920-talet, han stod fadder för ­Josephine Bakers genombrott i Europa i sin egenskap av teaterdirektör, han startade världens första herrmodetidning, han grundade Les Archives Internationales de la Danse i Paris var­ifrån Dansmuseet senare knoppades av, han drev kaffefarm i ­Kenya, han gjorde flera jordenruntresor och forskningsexpeditioner då han utvidgade sina före­målssamlingar och dokumenterade utomeuropeisk dans. Bland annat.

Ett sådant liv lever man inte gratis, men så var också Rolf de Maré en synnerligen förmögen man. Hans mormor var den stormrika grevinnan Wilhelmina von Hallwyl, som själv skapade ett mu­seum av sitt eget hem. De stod varandra mycket nära, Rolf de Maré och hans mormor. I tonåren bodde han också en tid i palatset på Hamngatan, efter att hans mor hade gjort skandal i societeten och lämnat sin familj.

Dansmuseets utställning skildrar utförligt hela detta händelserika liv, med föremål, filmer och inte minst konst. Av originalen ur den de maréska samlingen visas bland annat ett antal verk av Rolf de Marés nära vän Nils Dardel, som introducerade honom i den moderna konstvärlden. Lägg märke till Dardels sataniska porträtt av litteraturkritikern David Sprengel – det var han som troligen låg bakom den perfida presskampanj som slutgiltigt fick Rolf de Maré att lämna Sverige 1920.

Anledningen till kampanjen var att Rolf de Maré levde öppet som homosexuell, och det var mer än de trångsynta kulturkretsarna i Sverige kunde uthärda. I tidningarna kallades han ”generaläckel” och ”den vidriga företeelsen” och så vidare. Homofobi är, som man säger, bara förnamnet.

Men Rolf de Maré hade alltså råd att flytta. Han slog sig ner i Paris där homosexualitet inte var kriminellt, och där hela klimatet var ett annat. Pablo Picasso, Isadora Duncan och Rudolph Valentino hörde till hans umgängeskrets, Fernand Léger, Pierre Bonnard och Jean Cocteau var hans personliga vänner, för att bara nämna några. Hans adressbok, som visas i utställningen, skulle ha fått det att vattnas i munnen på 1920-talets kändisreportrar.

Och roligt måste de, som sagt, ha haft, detta lysande sällskap, att döma av all nyskapande konst de åstadkom, tillsammans och var för sig, alla fester de bjöd varand­ra på och alla festliga foton de tog av varandra.

Ja, där hade man velat vara med–men det går faktiskt riktigt bra att trösta sig med Dans­museets rika och fantasifulla utställning. Mycket finns att se och ­pariserpulsen förmedlas listigt med gamla journalfilmer rullande i taket. En aning texttung är den, men det kan man leva med eftersom texterna är så välskrivna.

Dansmuseet har, kort sagt, lyckats med konststycket att skapa ett porträtt i helfigur av en mångfasetterad människa och hans tid i utställningsform. Det är en utställning som man inte bör missa om man är det minsta kulturintresserad.