I ett mongoliskt nomadtält förtäljer två spänstiga berättare, med god hjälp av ett par skickliga folkmusiker, den gamla sagan om en ung mans kamp för att undfly Måns Rödskägg, alias ingen mindre än Fan själv. Västanå teater är på turné med en ny uppsättning där de gör bruk av sin speciella form av enkel men färgstark berättarteater.
De två skådespelarna iklär sig obesvärat historiens alla roller med tvära kast. Hanna Kulle tecknar skarpa figurer, Jakob Hultcrantz Hansson har en spännande och uttrycksfull mimik, hans ansikte är ett eget landskap. Deras kostymer går i varma jordfärger och påminner om indiandräkter, vilket från början känns malplacerat men visar sig fungera bra i sin kontext. Maskerna som används är stiliga. Här finns charmiga koreografiska moment som utgår från folkdansen, enkel akrobatik och stiliserade poser blir effektiva sätt att representera fantastiska skeenden. Västanå teater behärskar kort sagt sina verktyg.
Återstår då frågan vad dessa verktyg används till. Måns Rödskägg är en knappt timslång föreställning riktad till hela familjen, det är orimligt att kräva att den ska utforska några bråddjup. Ändå känns det som om regissören Stinnerbom gör det lite lätt för sig. Historien han valt är en klassisk okomplicerad sägen, där sensmoralen kan sammanfattas med att man inte ska ge sig i lag med onda makter. I programmet kallas speltältet för en plats där ”tid och rum upphör att verka”, vilket på sätt och vis är sant men inte helt av godo. Berättelsen blir bara just en berättelse, fint gestaltad men utan det sammanhang som skulle ge den en mening utanför sig själv.
Den som tycker om folkkultursinspirerad teater lär uppskatta Måns Rödskägg, men nästa gång hoppas jag att Stinnerbom och teatern lägger ribban lite högre.
