Betyg: 5 av 6
En livs levande rockhajp gästar Debaser och det verkar inte ha undgått någon. Klientelet är varierat men består förvånansvärt nog av lika delar Östermalmsskjortor och hårdrockssluskar. Och varenda en som trängs framför scen röjer som om denna onsdag vore den sista i jordelivet.
Som sagt, Wolfmother är en rockhajp svår att blunda för. Ett Strokesfenomen om Strokes tagit lite mer psykedeliska droger och lyssnat på Black Sabbath. Eller för den delen gjort några fler bra låtar. Kommer någon att bry sig om Wolfmother om ett år? Kanske, kanske inte. Men herrejävlar vad bra det är just nu. Det är så att man småler både en och två gånger under spelningen. Jag menar, här kommer en trio från Australien med hela paketet klyschiga poser i bagaget och världens simplaste följd av tre ackord - det är knappast första gången ett band försöker lyckas med just de ingredienserna - och resultatet blir ändå så fantastiskt att jag köper det rätt av.
Mest intressant blir det emellertid
när de progressiva inslagen tar överhanden och Led Zeppelin, Black Sabbath och AC/DC snällt går hand i hand med Pink Floyd i storstilade jamsessioner, något som gör den simpla rocken riktigt raffinerad. Avslutande The joker and the thief räcker i sig för att undanröja alla eventuella tvivel.
Finns det mer i Wolfmother lär denna bekantskap växa till en varm vänskap. Men ett ”tjena” på Debaser för att senare aldrig ses igen, framfört på detta sätt, duger i värsta fall rätt bra det med.
