Betyg: 3 av 6
Underrubriken på denna omgång av Robert Wells populära Rhapsody in rock-runda är ”extra allt”. Men kikar man tillbaka på några av de tidigare uppsättningarna har de faktiskt varit lite matigare än den show som Wells presenterar på Cirkus. Visst finns det en bunt gäster som förgyller kvällen även denna gång, men det skulle nog behövas en eller två riktigt glimrande artister till för att det ska spraka till ordentligt.
Robert Wells firar att han har pysslat med Rhapsody in rock i 20 år nu. Men initialt var det uppförsbacke hela vägen för pianisten. Trägen vinner heter det och trägen har han varit. Nu är Rhapsody in rock en institution som drar hur mycket folk som helst. På senare år har till och med en del kritiker börjat se kvaliteter i Robert Wells vision.
Rhapsody in rock är, om man skärskådar innehållet, en modern vaudeville. Sång, dans, musik, akrobatik och komik blandas i högt tempo. Skulle ett nummer inte hitta hem en kväll hinner publiken knappt registrera det innan nästa akt är i full gång.
Aftonen inleds med en stor riddarborg på scenen. Kalle Moreus dyker upp på en bildskärm och rappar. Sedan följer Wells patenterade blandning av lättlyssnad klassisk musik, där namn som Wolfgang Amadeus Mozart, Franz Liszt, Pietro Mascagni och Modest Musorgskij svischar förbi, parat med rock, disco, jazz och andra hugskott.
I centrum står ofta sångerskan LaGaylia Frazier, som börjar bli något av veteran i Rhapsody-sammanhang. Och hon vet vad som behövs för att få publiken i stämning. Även musikalartisten Peter Johansson, som bland annat varit med i en musikal om bandet Queen i London, fångar folket. Ståuppkomiksenioren Lennie Norman vet också vilka publikfriarknappar han ska trycka på. Ett operanummer och ett akrobatuppträdande river också ner applåder.
Men förnämliga gitarristen Albert Lee, som också spelat med Wells förr, blir mer en krumelur i kanten. Min gissning är att den brittiska gitarrlegenden helt enkelt inte är tillräckligt känd för att få de ovationer han är värd.
Den skönaste delen av föreställningen är den Wells tillägnar sin gamla vän och mentor Charlie Norman, tillika Lennies pappa. Det hela blir mer intimt och jazzigt på ett bra vis.
En annan del, om i mina öron blev en smula långrandig, är den där tre Robert Wells, två på bildskärmar, spelar tillsammans. Nog plockas en och annan komisk poäng, men som helhet står det still.
Och avslutningen, det som ska utgöra den pampiga fina-len, behöver stramas upp. Robert Wells har kopplat ihop en hyllning till astronauten Christer Fuglesang med en krystad historia där Da Wells-koden och jakten på det bästa rockriffet blandas. Robert Wells flyger runt i rymddräkt på bildskärm en stund. Sedan dunkar Deep Purples minst sagt sönderspelade Smoke on the water igång. Och i mina ögon tappar showen ordentligt där. Det blir helt enkelt för tungfotat i ett sammanhang där det mesta drar år det lättsmälta.
