Det står en ihjälslagen kvinna på en skånsk leråker. Hon är dömd att för evigt bära två tunga matkassar på sin Infernovandring – som en kvinnlig Sisyfos. Hennes man är för evigt försvunnen, inte till ett krig utan till en krog. Ett av barnen har dödat sin mor. Här står en Klytaimestra omgiven av en ark stela, uppstoppade djur. Jorden håller på att gå under och ovan regnbågen existerar absolut ingenting.

Lucas Svensson har skrivit en pjäs som utspelas på 60-talet men som är mer civilisationsdystopi och ragnarök än en skildring av författaren som ung valp. Texten står på en gedigen grund av absurdism och ritualiserad, arketypisk samhällskritik enligt Beckett, Koltès och Jelinek. Här hittar man också en doft Orwell och dennes kritik av den kommunistiska utopin – apropå svinfarmen där handlingen utspelas – men också, och särskilt, Sam Shepard och pjäser som Buried Child där naturen speglar en sjuk, incestuös familjesituation.

Lucas Svensson kräver sin publik. Stycket består av monologer, scenbilden är statisk, skådespelarna står ofta stilla och deklamerar sina flöden av jag.

Pjäsen utspelas en enda natt, inom ett mörker som mer liknar Botho Strauss pjäs Parken än Shakespeares En midsommarnattsdröm: en mara där varat våldtar sina barn.

Det är djärvt att spela en sådan iscensättning på stora scenen. Frågan är om den inte passat mer på Elverket, nedstruket från tre till två timmar och med en regi som också agerar på egen hand, som lägger till och låter orden spela mot skeendet och skapar energier.

Utgångspunkten är scenografin: en samling djur, stela som om en strålkastarkägla naglat fast dem. Lykke Møller har skapat en suggestiv bild där skådespelarna spelar mot och på dessa representanter för det djuriska som också existerar inom rollerna, drifterna och fångenskapen. Varför reser sig inte svin ur sina skepnader och slaktdjursöden? Varför reser sig inte människan ur sitt tvång och sin natur och vägrar sin flock?

Handlingen är enkel. En dödad mor, en trio barn – en son besatt av det ”riktiga” Vietnamnkriget, det mellan fransmän och vietnameser, en dotter ivrig av att betäckas och en lillebror som söker ömhet men bara slår. Till denna natt kommer två hippies som fått bensinstopp: en av dem dyrkar Richard Nixon som han tror sig träffat och försvarar kriget och napalmen. Will liknar till utseendet den berömda Jesusskulpturen av Thorvaldsen. Han väntar hela tiden, som en Beckettroll. Just den här natten då amerikanerna landar på månen.

Jag imponeras, som alltid, av Lucas Svensson, språkligheten och flödet, som den här gången är rent jelinekskt. Tolkningen av texten är mer problematisk eftersom den är så statuarisk och omvälvd av hela stora scenen som kräver mer än bara att ensemblen med all kraft försöker kränga ut och in på sina långa monologer.

Malin Ek gör med sin speciella kraft den civilisatoriska urmodern som är död och röksugen och som försöker kasta mjölk på den där Gudlösa himlen. Simon Norrthon spelar ner sin Will men fyller honom med en imploderad, lågmäld intensitet. Hulda Linn Jóhannsdóttir färgar rollen Loll med sin antydda brytning, en Elektra och Freja, som dyrkar Judy Garland. Torkel Petersson och Per Svensson gör bröderna: våldsbenägna, båda hatar dem som ”döljer sig” med ord – en nyckelreplik som ständigt återkommer.

Blottare och parasiter är en svart, dystopi. På ett plan behandlar texten det aningslösa, utopifamlandet under 60-talet, på ett annat plan är den en högstämd och mycket retorisk apokalyps fylld av bibliska teman.