Innerst, innerst inuti var och en av oss bor också någon annan. Den vi kunnat vara eller som vi egentligen är. Inuti David Wiberg bor Linnea, 16 eller 17, typ. En blek och svartklädd, smart och rädd tjej, fylld av självförakt och kärlek. Tonvis av utanförskap, existentiell oro och gråt iklädd en flickkropp.
David Wiberg har låtit Linnea berätta om sitt liv förut. Monologen Svart tulpan var, liksom det nya stycket, en rapport från ett kaotiskt universum där enorma känslor kolliderar med extrem känslighet.
Han låter helt enkelt sin dolda hudlöshet få kropp och eget liv. Han släpper sin Linnea lös och låter hennes tonåriga ironi och äckel över allt vuxet drabba världen som hon betraktar och genomskådar med sina bruna, upproriskt kajalomslutna bajskorvsögon.
Linneas dagboksanteckningar är, tror jag, oerhört väl avlyssnad samtid. Hon längtar till Arvikafestivalen där hon möjligen ska bli ihop med A – som egentligen heter Per. Då ska hennes eviga depression släppa, hennes gigantiska munsår läka och hon ska resa sig ur sin hopplösa kropp som en äntligen förlöst gudinna.
Då kommer hon också att slippa sin fjant till lillebror, liksom pappa som hela tiden småfiser och den där studsmattan som tar upp hela trädgården och som köptes därför att… Historien om mattan är en underbar utvikning.
David Wiberg spelar sin Linnea så fantastiskt väl att man vill ta hand om detta barn med sina magklumpar, sin sorg över att bli kallad häxa för sin stora näsa och som har en vän som oftast vill vara med en annan sorts kompis. Hon representerar allt som är oälskat hos oss själva.
Ända till dess att David Wiberg tar av sig peruken och står där med rakat huvud och bryter förtrollningen och vi inte kan förstå hur vi kunnat tro att han varit – eller längst där inuti ännu är – denna Linnea.
Dagboksanteckningar från ett källarhål tar knappt en timme att spela och ändå är det en resa till en annan galax, till ett tonårstjejuniversum som påminner om en underjord av sorg. Trots det skrattar publiken ofta åt det exakta, åt superironin och vämjelsen inför alla vuxnas pinsamheter. Kort sagt: Linnea är värd att älska – detta gäller möjligen också David Wiberg.
