Orionteatern är omgjord till höstlig våtmark, eller träsk – politiskt sådant. Ty en statsminister irrar bland den torra vassen där en mängd djur av uppstoppad musei­modell står frysta till stelnad evighet.

Ensamvargen är en två timmar lång scenisk monolog efter Anita Kratz intervjubok med Fredrik Reinfeldt. Iscensättningen har blivit en hybrid av en mängd olika företeelser: fascination, kritik och subtila påhopp men främst en furstespegel. Hur ser makten ut 2008? Hur tänker den? Hur regisseras den teaterföreställning som är dagspolitik?

Johan Rabaeus kliver in på scenen iförd oklanderlig kostym. Han läser replikerna från papper, vilket skapar distans och känsla av en man rädd för spontanitet.

Reinfeldt har gått med på att ­intervjuas och överlämnar en intimitet som nu missbrukas genom att framställningen är talspråksmässig, fylld av allas våra halva meningar och verbala slagg. På scenen blir detta ett sätt att förlöjliga offret och desarmerar den ­intressanta diskussionen om hur statsministerrollen ser ut idag.

Ensamvargen är en pjäs på ­temat rollen kontra självuppfattning. Texten är dessutom en guidning bakom kulisserna. Just historieskrivningen om moderaterna åren efter Bildt är en öppenhjärtig skildring av makttrappa, kotterier och Carldyrkan. Det sätt på vilket Reinfeldt beskriver EU-toppmöten är en snabbrabbling som inför ett barn om procedurer och hemliga beslut som verkar berätta att viktiga avgöranden sker någon ­annanstans – oklart var.

Rudolfsson & Mark skildrar privatpersonen Reinfeldt som en man som försöker hålla ordning på kaos. Han tänker bäst när han städar.

Reinfeldt hävdar ständigt sin egen integritet, men här lånar manusförfattarna texter av mamma Birgitta, beteendevetaren som framstår som en kylig organisatör. Iscensättningen tecknar ett antytt porträtt av en sorgsen, ensam kontrollmaniker.

Det sätt på vilket man lägger fast denna tolkning är ett avsiktligt sätt att förminska. Man gör självbevarelsedrift gentemot media till emotionell brist.

Ensamvargen är fylld av sådana försåtligheter. Johan Rabaeus får då och då börja sjunga Paolo Contes egensinniga jazzlåtar som för att kontrastera det svängiga mot det reinfeldtskt korrekta.

Publiken – som all publik – är skrattvillig. Massan söker ju alltid mer enkla lösningar än individen – ett axiom som också gäller för politiken och väljarna.

Orionteatern har inte gjort uppsättningen till partipolitik även om alla nog bör reagera på hur statsministern avfärdar miljöhot som ett vänsterprojekt. Ordet kultur nämns aldrig.

Flera gånger talar han om normer som något mycket positivt. Urvalet av ämnen beror ju dock på så många personer och är knappast representativt.

Ensamvargen är ett kalejdoskop av olika avsikter däribland en mängd kritiska. Fredrik Reinfeldt är uppenbarligen en ny typ av politiskt djur – en yrkespolitiker som ständigt talar om strategier och management. Pjäsen om honom är knappast rättvis eller trovärdig men faktiskt intressant, på ett ibland onödigt utstuderat ironiskt sätt.

Bra teater? Nja, men det är ändå kul att teaterscenen tar på sig uppgiften att fungera som samtidspolitiskt förstoringsglas. Vad kommer efter ”tragedin” om Fredrik? Komedin om Mona?