Övrigt: Kungliga filharmonikerna, Dirigent: Niklas Willén Medverkande: Lena Willemark, fiol & sång, Lotta Tejle & Annika Brunsten, recitation, verk av Rehnqvist, Bartók

– Förspelet är alltid det viktigaste, framhöll Karin Rehnqvist i podiesamtalet, som på torsdagen inledde den första av Konserthusets årliga tonsättarweekendar in spe. Ett varm kåre av instämmande munterhet från den tusenhövdade publiken drog genom Konserthusets stora sal och gjorde den garvade intervjuaren Bengt Emil Johnson smått generad.

Visserligen rörde samtalet de beställda preludierna för stor orkester, som filharmonikerna förberedde sig på att uruppföra. Men alla som känner Karin Rehnqvist vet, att i hennes idévärld finns ingenting tabubelagt. Få tonsättare talar så frimodigt till och med om sin egen skaparvånda.

Apropå förspel borde hennes texter i programboken ha omnämnts. Istället gör jag det med en uppmaning till alla som missar evenemanget eller lördagens direktsända repris: köp den och använd den som lärobok i konsten att få musiken att klinga i ord!

Ty nog anades den pedagogiska omtanken bakom placeringen av Béla Bartóks danssvit mellan Rehnqvist den äldre (preludierna) respektive den yngre, alltså Solsången, vars kreatör Niklas Willén vid invigningen av Västernorrlands museum 1994 gavs tillfälle att visa hur skickligt en dirigent kan gasa och bromsa samtidigt. Men framför allt är stycket ett grandiost monument över ett förhållningssätt till folkmusiken som var relevant på missionären Bartóks tid men inte numera.

Det frappanta med Rehnqvists i en öppen fråga avslutade svit av fem preludier är deras geografiska placering. Det folkliga anslaget är inte fjättrat vid ett antal citat, så som den bartokska danssviten, utan i dialektala tonansatser, vilka lägger nyskapande konsonanter till den raka och stålblanka rehnqvistska sången med kulningen som given förebild.

I preludierna härmas kulningen av två utposterade solotrumpetare; i Solsången förmedlas den direkt av Lena Willemark, som på något märkligt vis lyckas förena kastraternas högtsvävande ”fjärde röst” med ett vitglödgat ursinne, som naturligtvis är feministiskt betingat, särskilt som den isländska textern målande beskriver männens ogärningar i solens sken.

Det är kanske därför den mörka natten anropas med besvärjelser, som fordom förvandlade kvinnor till häxor.

Att skapa verk som dessa är stort. Att med sitt skapande göra människor tänkande är större.

Tack Karin Rehnqvist för att du finns!