Betyg: 4 av 6
När de första tonerna från Dynastys 30 år gamla Adventures in the land of music rullar ut över lokalen jublar publiken som om vi befann oss bland ett knippe skarpa soulboys i en rare groove-källare i sydöstra London cirka 1988.
Men det är bara Angie Stones band som spelar introt och grundsamplingen till Lovers ghetto, hennes hit från 2004, och platsen är förstås Berns salonger. Men det är lite av en soulquiz att se Angie Stone live, överallt i hennes set lurar referenser och samplingar som ger huvudbry för publiken. Kommer den där välbekanta basgången från Faze-O eller var det kanske Eighties Ladies som gjorde originalet?
Det känns därför inte särskilt överraskande när hon berättar att Millie Jacksons dotter ingår i kören, det känns bara fullkomligt logiskt. Och det dröjer inte många minuter in i konserten innan hon under en passage passar på att sjunga några rader ur Joyce Sims gamla street soul-klassiker Come into my life. Referenser är hennes grej.
Alla samplingar till trots är Angie Stone av modell 2010 det närmaste fullvuxen myssoul vi kan komma, Sade till trots. Bandet balanserar på randen till snäll jazzfunk, men tyvärr får de inte riktigt visa sin fulla potential förrän under andra halvan av konserten. Hennes hits från det nio år gamla albumet Mahogany soul är fortfarande hennes paradnummer och remixen på Brotha, framåt slutet av hennes set, skjuter konserten i höjden.
Den avslutande och O’Jays-samplande Wish I didn’t miss you framförs i ett gäng olika versioner, bland annat i reggaetakt, men kvällens roligaste ögonblick är ändå när hon imiterar sin förre detta man och framför denna hennes största hit i en smäktande D’Angelo-version. I den stunden är det svårt att inte älska allt som den stora rösten Angie B Stone tar sig för.
