Jazz är en mytskapande verksamhet, mest omhuldar den föreställningar om frihet. Sonny Rollins älskade i sin ungdom allt om vilda västern. Hans första album i eget namn handlade om just detta, det fria äventyret. Joshua Redman berättar och spelar från Faschings scen. Hans trio spelar i denna starka tradition.

Jazzen är ofta nostalgiskt tillbakablickande och Joshua Redman leker nu med sin ungdoms hjältar, i synnerhet med Sonny Rollins. Denna kväll på Fasching var en sång om frihet och den ende som kunde ha varit mer Rollins vore Rollins själv. Ut med pianot som hindrar rörligheten, tona ner harmonitvånget, far och flyg. Redmans framträdande är en uppvisning i ekvilibrism.

Joshua Redmans sax spelar mot trummorna och Antonio Sanchez blir en skrammelnisse, han har en naiv spelglädje som kräver stor skicklighet. Redman har förmodligen funnit sin glöd och rörlighet genom inspiration från fadern och trumspelaren Dewey Redman, pappan var en av jazzens friaste och Joshua lärde sig musiken inifrån. Joshua Redman spelar på publiken. Vi tycker ju så mycket om den här myten.

Basisten Rueben Rogers plockar sig fram, tycks säga något annat. Instrumentet lockar ju till meditation. Joshua Redman utbrister och brister ut. Han har samma förmåga som Rollins till lekfull extas. Nostalgin är dock hotfullt nära.

Blir då detta bara reflektioner kring en svunnen guldålder? Nej, inte bara men det är just den här mytiska tillblivelsen från jazzens guldålder som så många musiker idag matar drömmar ur – och publiken ur alla generationer tar till sig.

Fasching är fyllt till bristningsgränsen vilket säger att Joshua Redman är en av jazzens stora ikoner och därmed bland de dyraste. De här kvällarna på Fasching med gästspel av bland andra Don Byron och Joshua Redman har delvis finansierats av Bert Levins fond för jazzmusik. Att på så sätt genom riktade insatser underlätta jazzutbytet med andra länder är oerhört värdefullt. Vi behöver dessa omedelbara intryck.