Den här kvällen tar det hela tjugo minuter innan trummisen Matt Tong, som påminner mer om en student i något labratorierelaterat ämne än en firad britockstjärna, drar av sig tröjan och spelar resten av konserten med bar överkropp. När Tong efter en timme samlat på sig så mycket överskottsenergi att han måste hoppa fram från trumsetet och ta ett studsande varv runt på scen visar det sig att resterande klädsel består av gula boxershorts och vita strumpor.
När Bloc Party kommer tillbaka för en handfull extranummer är sångaren Kele Okereke istället inbäddad i en röd dunjacka, som han hittat bakom scen, med pälskrage och texten Security tryckt på ryggen. Den halvnakna Tong och den ordentligt påpälsade Okereke är också den enda kontrast som bjuds under London-kvartettens nittio minuter långa konsert. I allt övrigt är Bloc Party väldigt överens och låtarna på deras tre skivor rör sig bredvid varandra i samma riktning; det är kantig britrock som stansats ut med exakt samma form och sedan slipats i precis lika kantiga hörn.
Den genomsympatiske Kele Okereke är en karismatisk frontfigur och Matt Tongs spelstil stavar överaktiv med stort Ö. Gitarristen Russell Lissack å sin sida tittar knappt fram under sin långa lugg utan står mestadels lutad över sin gitarr som om han försökte brotta ner och tämja dess rockiga utfall.
I Bloc Partys värld är förändringar sällsynta och det enda som egentligen har förändrats med åren är Bloc Partys energi som nu, fyra år efter debutskivan Silent alarm släpptes, maximerat sin rastlöshet. Bloc Party år 2009 är så samspelta att knappt en millimeter luft hade kunnat pressas in i låtarna. De är tajtare än någonsin – och detta med ett band som var hårt komprimerade redan från början - med vasst dansanta whiplashtrummor.
Allra bäst blir det i någon av bandets dussintal snygga låtar men i det dubbla antalet karaktärssvaga låtar är det som att bli jagad av en stor slipsten genom en trång labyrint. Det blir lätt uttröttande i längden.
Bloc Party har alltid tillhört den smarta delen av den nutida britrocken (på andra ringsidan står bland annat Liam Gallagher som försökt förolämpa Bloc Party genom att kalla dem för plugghästar) och skulle de få en hemläxa till nästa besök hade det varit att plita ner texten ”Nyanser är inte farliga” hundra gånger var på en whiteboard-tavla. När Bloc Party lyckas kombinera snygga låtar med energi är de strålande. Men alltför ofta har de bara energin att spela med.
