Betyg: 5 av 6

Det är en vanlig mardröm att plötsligt stå – så gott som – naken framför en hel arena med främlingar. För Lady Gaga, i passet kallad Stefani Germanotta, är det bara en vanlig fredagskväll på jobbet. Globen är ett kokande hav av förväntningar inför den italienskättade amerikanskans europapremiär av showen The Monster Ball. Utanför arenan ligger urdruckna Peach Melba-burkar, lacktajts är det vanligaste plagget och på tjejtoaletten luktar det bränt hår – någon i den skara fans som Gaga kärleksfullt kallar för sina monster har försökt plattånga sitt hår med handblåsen. Det är fest när Lady Gaga rullar in sin monsterproduktion i stan.

Precis som på teatern startar konserten – som Gaga själv beskriver som en rockopera - på det givna klockslaget. Popvärldens mest extravaganta sångerska, sällsynt sprungen ur ett 00-tal som hade alldeles för bråttom för att hinna skapa mer än en handfull av hennes idolkaliber, vet vikten av att bevara superstjärnans glamour: Jag skulle hellre dö än att låta mina fans se mig i annat än högklackade skor har hon ansvarsfullt deklarerat i intervjuer. Känd för sin faiblesse för att gå utan byxor offentligt och förkärleken för spektakulära huvudbonader har Gaga packat ner tillräckligt med ombyten för att klä en mindre nation. Förutom en grandiost otymplig klänning som blandar Marie Antoinette med Tingeling är det dock dansvänliga plagg som sytts upp. För ingenting får störa Lady Gagas ambition att skapa en supershow som osar av energi: den enorma musikmaskinen bakom henne pumpar ut bakgrunder som sedan kryddas av en handfull musiker på gitarr, trummor, synt och – i sammanhanget logiskt endast i Gagas karusellsnurrande galax – harpa.

The Monster Ball tour bjuder på lika många scen- som klädbyten. På en uppbyggd smutsig bakgata i New York står en skrotbil parkerad. Lady Gaga öppnar motorhuven och hittar en fastmonterad synt att spela på i Just dance. Under kvällen fylls scengolvet av en tunnelbanevagn, en fontän med en brinnande ängel och så en gigantisk monsterbläckfisk som sliter av Gaga hennes klänning.

Trots att hon är ett svårmotståndligt fenomen – ett levande mellanting mellan konstverk och topplisteartist – är det först på senaste som Gaga börjat skapa låtar som utmanar hennes excentriska sidor. Att hon är musikalisk bevisar hon bland annat genom att sätta sig vid en flygel - som senare fattar eld – och stöpa Brown eyes i ett Broadway-format. Hon hänger på sig en specialbyggd keytar och förvandlas till symforockversionen av Fantomen på Operan. Omgiven av ett dussin supertaggade dansare, i så avslöjande kläder att fantasi blir en överskattad egenskap, bjuder hon sedan in till sorglös alkoläsk-fest i Boys boys boys.

Lady Gaga är en ambitiös slitvarg – med ett Madonnalikt superfokus – och när hon plockar fram sina vassaste singlar är hon närmast oslagbar. Med Telephone, som med all sin intensitet får formen av en levande musikvideo, sopar hon banan med sina kollegor. Den avslutande Bad romance hade också, med största säkerhet, fått självaste Her Madgesty (brittiska tidningars smeknamn för Madonna) att gråta av avund.