I vår tids badrumsskåp står hårprodukterna på rad: hårvax, hårgelé, hårmousse. Förpackningarna utlovar egenskaper som Extreme Ultimate Superstrong Rock Hard Hold, och finns där en kvarglömd burk med hårsprej har nog drivgasen för länge sedan pyst ut.

Vilken katastrof hade inte det varit under tuperingarnas och hövolmarnas glansperiod kring 1962! Då krävdes kraft för att hålla håret på rätt plats. Det fanns även människor som inte hade förstånd att hålla sig på anvisat ställe: svarta, upproriska tonårsdöttrar, tjockisar, homosexuella.

För filmregissören John Waters var det hans finniga ungdomstid. Med filmen Hairspray 1988 betraktade han epoken i backspegeln och kom ut ur kultgarderoben. Scenmusikalen och musikalfilmen med samma namn följde senare under 2000-talet.

Hairspray utspelar sig i USA 1962 då rasism och segregation är grogrund för tidens stora motsättningar. Marc Shaimans musik bygger på musik från den tiden, pastischer, men med otroligt gott humör – utom kanske i några av de avslutande alltför salvelsefulla balladerna. Men dansnumren är tidsmarkörer och oemotståndliga, med omväxlande rock, twist och rumba. Mikael Jöback och hans orkester följer de olika stilarna med rytmisk smidighet och den skickliga ensemblen gör det yttersta av danserna.

En av föreställningens grundkonflikter är den mellan barn och föräldrar, framför allt döttrar och mödrar. Tracy Turnblad står på randen till vuxenlivet och är stor i betydelsen mullig men inte ett dugg missnöjd med det. Hon vill gärna medverka i en omåttligt populär tv-show som är centrum både i ungdomarnas liv och i musikalen.

Hairspray påminner en del om andra mer glättiga amerikanska tonårsmusikaler som High school musical och Grease, men nostalgin är i det här fallet ironisk och djupt allvarlig.

Det är en historia om modet att vara sig själv. Tracy Turnblad växer upp i en familj där mamma tvättar och stryker åt andra, medan pappa har affär för skämtsaker. De står inte på samhällsstegens högsta topp men är med sin toleranta attityd föregångsmänniskor i ett bigott samhälle.

Som den överviktiga mamman är Rolf Lassgård föreställningens kraftcentrum – ”som en välvårdad paradvåning, trevlig och rymlig” säger hennes förälskade man, fint spelad av en ovanligt återhållen Morgan Alling. Lassgård visar sig vara en komediskådespelare med perfekt tajming. Och imponerande röst.

Som hans onda motpart i föräldragenerationen gör Helena Bergström den reaktionära tv-producenten till en skrikig häxa, helt utan den sensuella vampighet musikalfilmens Michelle Pfeiffer excellerar i. I hennes program får svarta hålla sig på sin kant och bara vara med i den månatliga negerdagen.

Tracy, som älskar den svarta musiken och dansen, önskar att varje dag vore negerdag. För en del av oss är den det, påpekar syrligt den mörkhyade Seaweed, som lär henne sina bästa steg.

Han gestaltas av Alexander Larsson, en suverän dansare som vi tidigare sett i Fame liksom Tracy själv. Jessica Heribertsson bär upp den krävande huvudrollen med härlig auktoritet och bärig röst. David Lindgren spelar hennes åtrådde Elvisimitatör med norrländskt tonfall och gedigen musikalitet.