Det var en oturens sista dag på årets Way out west. Inte nog med att den 82-årige jazzlegenden Ornette Coleman, med några dagars varsel, lämnade återbud. Bara timmar innan musikvärldens nya älskling Frank Ocean skulle gå på scen kom beskedet att också han ställer in. Lördagens räddning blev istället syntpionjärerna Kraftwerk som kom till Slottsskogen med tiotusentals 3D-glasögon i bagaget.

Tidigare i sommar gjorde Kraftwerk åtta utsålda spelningar på MOMA – Museum of Modern Art – i New York. Under rubriken Retrospective 1 2 3 4 5 6 7 8 framförde Ralf Hütter, bandets enda originalmedlem, och hans tre musiker (eller mekaniker som Kraftwerks medlemmar föredrar att se sig själva som) bandets åtta studioalbum mot en bakgrund av 3D-grafik. Det var en logisk utveckling att Kraftwerk ställde ut sig själva på ett konstmuseum. Fyrtiofem år efter att gruppen bildades i Düsseldorf blev cirkeln ordentligt sluten.

Med sin matematiskt uttänkta musik och estetik har Kraftwerk sedan slutet av 1960-talet varit en framgångsrik del av den tyska efterkrigstidens kulturhistoria. När de nu ger sig ut på vägarna med sin 3D-föreställning är det i en slags retrofuturismens skimmer.

2009 kom nyheten att Florian Schneider efter fyrtio år tillsammans med parhästen Ralf Hütter skulle lämna Kraftwerk. Avskedet blev dock inte mer dramatiskt än att Hütter, som om en vecka fyller 66 år, fortsatte i samma spår som bandet stakat ut. Musiken, som har sin minimalistiska grund att tacka för att den aldrig låter daterad, skulle fortsätta att leva.

Visst är inte Kraftwerk samma sak som när Florian Schneider också var med i bandet. För det handlar ju inte bara om musik byggd på ettor och nollor, det handlar också om vilka som gör den. Kraftwerk må ha tjusats av tanken på människan som maskin men Kraftwerk är givetvis inte bara produkten av en apparat, de är en hel myt.

Kraftwerk står som brukligt på led i självlysande kroppsstrumpor. De har sin egen version av arbetslinjen med klart utstakade roller. Hütter tar hand om röster och syntslingor, Stefan Pfaffe ansvarar för video, Henning Schmitz kontrollerar bas och ljudkvalitet medan Fritz Hilpert levererar rytmer och percussion. Förut var Kraftwerk Ralf, Florian, Karl och Wolfgang – idag är det alltså Ralf, Stefan, Henning och Fritz. I Radioactivity finns nu också det japanska kärnkraftsverket Fukoshima med i texten.

Det är en omprogrammerad version av ett band som under fyra decennier rört sig parallellt med tekniken. Med sin egen tolkning av tid, framtid och teknik skapar Kraftwerk en autobahn-rak resa utan stopp. ”Good night, auf wiedersehn” är Ralf Hütters sista och enda ord till den glasögonklädda publiken. Kraftwerk kanske inte uppfinner hjulet igen, men de svarvar om det en aning.