Radio Noir anspelar på den antika myten om sirenerna, som med sin förföriska sång lockade skeppen i kvav och sjöfararna i döden. I denna moderna version är det en nattpratare i radio som står för den dödliga sången.

Lyrikern och dramatikern Albert Ostermaier som skrivit texten räknas till Tysklands mest nyskapande författare. Det är första gången hans dramatik sätts upp i Sverige. Radio Noir är ett stycke suggestiv, mörkt desperat och samtidigt vacker poesi med en samhällskritisk klangbotten. Den är den vällagda grunden till en dynamisk och mycket stark musikalisk performance.

Partenope är en dekadent djävulsfigur, kvinna men med androgyna drag som kryper fram ur radiostudions underjord. Denna ambivalenta karaktär skiftar ständigt färg: I ena stunden en Mefistofeles, i nästa en glittrande megastjärna. Strax därefter får hon drag av gycklande estradör för att sedan bli mjuk och lockande och slutligen ensam och övergiven.

Skådespelaren Pelle Bolander har publiken helt i sin hand. Repliker tycks växa ur varandra som blev de uppfunna i stunden.

Han levererar dem med intensitet och lyckas bevara en distinkt diktion. Tempo och styrka växlar från nedtonat lugn till våldsam frenesi. Med närvaro och koncentration spelar han ut mot publiken och låter sin moderna siren förföra och förfära. Röst, mimik och kroppsspråk frammanar bilder ur textens poetiska svärta.

Pelle Bolander målar upp sekvenser av storstad i natten; ödsliga motorvägar; sjaskiga barer; ensamma människor, vilse i desperation och kyla flimrar förbi. Radiodemonen vill skapa ett ”nattens avantgarde” som bränner ned och förintar med livet som insats. I direktsändning vill Partenope göra konst av destruktiviteten och erbjuda den ultimata kicken i en meningslös ordning. Hon ömsom smeker och hotar sin lyssnare i en verbal våldtäkt.

David Hanssons och Thomas Hansys harmoniska gitarrmusik av Bach, Brahms och Beethoven bildar en ironisk kontrast till monologens bisarra tragikomik. Ibland får den träda i förgrunden och dominera. Scenbilden är som en optisk synvilla. Fondväggen går att se som ett kantställt golv där ett svart hål är mörkerfigurens gryt. Betraktar man den som vägg blir det mörka hålet en ugn som för tankarna till förbränning och förintelse.

Cinnober teater utmärker sig med förmågan att hitta nya, intressanta och bra texter som omsätts till konstnärligt egensinniga helheter. Radio Noir är inget undantag. Så vitt jag kan se ges bara några få föreställningar i Teater Aktörs lokaler. Förhoppningsvis blir det fler, så att många får se denna lysande iscensättning.