Berlinbaserade Institutet/Nya Rampen och konstnären Markus Öhrn har för europeisk turné och festivaler skapat en uppföljare till den prisbelönta ”Conte d’Amour”. Den groteska kärn- familjen (med förebild av Fritzl) har flyttat upp från källaren till ett vardagsrum, där fadern med löspenis i vädret upprätthåller en brutal fallisk ordning. Publiken följer familjen i liveprojicerad video på fasaden av det trähus som sluter sig likt ett fort kring deras råa orgie av lösa drifter.
Studierna av undermedvetna, sexuellt strukturerade maktordningar och iscensättningen av förtryckande manligt begär är inkörda teman för scenkonstnären Anders Carlsson. Den som inte tidigare har sett något av Institutet, och som inte bara generat flabbar åt avsugningar och incestuöst analsex på en scen, kan säkert finna tankestoff i denna utforskning av hur våld reproduceras från far till son.
”We love Africa” är den mörkaste och mäktigaste uppsättning jag hittills sett av Institutet/Nya Rampen och Markus Öhrn. Den är närmast att betrakta som en operainstallation, tack vare det starka ljud- och musikpartituret, som lyfter de sceniska utspelen till en mytisk dimension. Andreas Catjar bäddar in familjen i en ljudvärld av bomber, byggmaskiner, babyskrik, flygplan, orgeldån och heavy metal. Och han för dem ner i en mörk, djup källare av djurvrål och afrikanska savanner.
Just i denna källare ska fadern på nytt få leva ut sitt storhetsvansinne i en hallucinatorisk scen. Här ligger stympade små negerdockor som pappan med den vite mannens ridderlighet vill offra sig för. Vi måste rädda Afrika, vrålar han, medan han häller blod över sin nakna kropp och utför en sexualiserad koreografi med avhuggna dockhuvuden. I förgrunden sjunger son och hustru som ett oratorium: ”Non silba sed anthar”, Ku Klux Klans självrättfärdigande motto om att man offrar sig för andra.
Fyramannaensemblen genomför denna groteska människo-studie med beundransvärd offervilja och konsekvens. Det är mycket teater för pengarna.
Om jag ändå personligen ställer mig tvivlande till verket beror det på att Institutet & Co så envist låser in sig själva i en självdestruktiv världsbild, där språket och konsten inte har någon plats. Min uppfattning är den att just språket också strukturerar människan, bortom drifternas råa ensidighet. Anser Carlsson och Öhrn i sin dystopi att vi har förlorat orden, förlorat förmågan att konstnärligt och poetiskt mångtydigt skapa oss själva? I så fall är vi djupt oeniga.
