Betyg: 5 av 6
Idén med Pugh 69 är att återförena Pugh Rogefeldt med Janne ”Loffe Carlsson och Jojje Wadenius, herrarna som spelade på Pughs debutskiva, Ja dä är dä, som kom 1969. Det är en alldeles utmärkt tanke. Carlsson och Wadenius är snorbra musiker. Kvällen på Tantogården spetsades dessutom av ett gästframträdande av Marie Fredriksson.
Som vanligt när Pugh står på scenen bjuds det både top-par och dalar. Karln är trots allt egensinnig som få. Han kan inte låta bli att trixa och fixa med sina låtar. Publikfavoriter som Dinga-linga Lena och Hog farm fick vi t ex i akustiska versioner. Och även om merparten av spelningen ägnades åt material från Pughs tidigaste ski-vor så kastades några mer sentida saker in och i detta samanhanget fungerade det inte fullt ut. Dessutom fick Jojje Wadenius chansen att göra några av sina barnvisor.
Men det var när Loffe, Jojje, Pugh och basisten Ulf Jan-son ägnade sig åt att rota i kistan med det gamla den riktiga behållningen infann sig. De spelade inte hela Ja dä ä dä, men nästan. Love, love, love, Du tände lyset Andersson, Surabaya Johnny, Här kommer natten (med Marie Fredriksson), Små lätta moln och Dä ä bra, dä ä fint hanns med.
Vi fick höra Stinsen i bro, Föräldrarlåten, Jag har en guldgruva (återigen med Marie) och en hel del annat skoj.
När det begav sig gjorde Wadenius, Carlsson och Roge-feldt inga konserter ihop. Man kan undra varför? Pughs originella låtar och hypermusikaliska herrar som Jojje och Janne passar varandra som handen och handsken. Så det här var verkligen rena festen för alla gamla Pugh-fans. Och jag hoppas verkligen att det hela inte tar slut med detta.
