Dorte Olesen gör sannerligen inte någon pudel – om man med det menar att ödmjukt be om ursäkt. Tvärtom. Få lyckas skapa en sådan tvetydig laddning mellan dresserat och vilt, vackert och frånstötande som hon. Det skulle vara Tim Burton på filmduken i så fall.
Efter den gastkramande svarta tjejduetten Ful flicka förra hösten har hon nu samlat några mångsidiga kreatörer inom dans, bildkonst, musik, ljus och mask som – förstärkta med fyra vita kungspudlar och en valp – gör en egensinnigt vågad, flott och mycket samtidsspeglande föreställning.
Eller ska man kalla det konsert, modeshow, rörlig installation, utställning? Anna Nybergs kallt ljussatta barocka rum och kostymer ger mycket att titta på: fårull i entrén, itusågade möblemang i luften och kvällens skönsjungande musa Frida Hyvönen som rullar mellan piano och ödesmättad orgel, och inledningsvis är draperad i en mantel av gamla kläder medan hon framför Jag är en hjältinna.

Hela föreställningen undersöker detta vi iklär oss utanpå drifterna: blickar, skönhetsideal, kostymer, accessoarer, roller, attityder och även känslor. Anna Diehl följer dansarna tätt med sin kamera under hela timmen. De njuter av det, att vara på den gulstreckade catwalken och bada i blickar.
Skeendet betraktas även av en leende pojke i fåtölj (10-årige Thor Khodayari) som när han väl dansar tycks helt uppslukad av stundens glädje till skillnad från de vuxna – en genuin lätt fjärilsfrihet bland det kodade.

Långe Lindy Larsson och korta Charlotta Öfverholm är androgyna aspekter av varandra; med uttryckslösa ansikten trippar de omkring i förvrängda kostymer.
I deras duetter andas hans lasciva grepp om henne en lust att smeka sin egen kropp. Allt är uppvisning, även att kissa i en spann under låååång tid.
Men dekadensen är också sinnlig. De anakronistiska kostymerna både klär av och på: visar hud eller bygger ut en klanrutig ankstjärt. Kristiina Viiala i elisabetansk frisyr poserar ålande med valpen som objekt, likt dokusåpornas älskling Paris Hilton och lilla Pinkerton. En ful flicka leker fin.

Alla är utmärkta i sitt teatrala uttryck, som koreografin drar ut in absurdum. Det poseras om och om igen, som om föreställningen kommenterar sig själv och retar med sin brist på konventionell dramaturgi, sin övertydlighet. Men under ytan finns annan klåda, något skaver i polityren och ruckar nuet. Däremellan blir Charles Aznavours dänga J'ai perdu la tête till yster showdans och Emil Sterns sång Var finns du nu framförs av en kraftfull Lindy Larsson som skjuter runt sin ackompanjatör.
Pudlarna, fyra fluffiga skönheter, kommer in som grädde på moset i allra sista stund och blir ett slags spegel av människorna, som gör dem till rampljuskåta dansande tvåbeningar. Utställningsobjekt mer än djur – fast premiärkvällens hundgodis väckte otyglade instinkter.
Pudel är en femetta av Dorte Olesen & co. Utmanande, chic och underhållande om vad vi lägger i begrepp som skönhet och begär. Så rätt!