Skolpublik är vanligen mindre artig än betalande vuxna. Därför var det extra givande att se en dagföreställning och uppleva hur väl Edmond Rostands Cyrano de Bergerac fungerade i samspel med en salong proppfull av ungdomar.

Under David Carmels och Per-Johan Perssons ledning har skådespelarna i Örebro förvandlats till commedia dell'arte-clowner i Mario Gonzalez anda. Alla har röda näsor och Claes Åström har den längsta; han spelar Cyrano, mannen med orden i sin makt som låter sin kran och den skönlockige Christian komma emellan sig och den älskade Roxanne.

Här ger sig alltså länsteatern in på samma arena som Projekt Commedia, Teater Halland och 123 Schtunk. Nog känner jag igen tricken och sätten att kommunicera med publiken mellan replikerna, men de framstår ändå som nya och fräscha.

Det är särskilt roligt att de kvinnliga skådespelarna får och tar så stor plats. Malin Berg som den sköna och intellektuella Roxanne klagar hos publiken på kvinnliga skådespelares undanträngda roll i såväl dramer som på teatern och gör omedelbart något åt saken. Hon får gott stöd av Linda Lönnerfeldt som Le Bret och inte minst av praktikanten Anna Persson som ger järnet i ett otal roller, till exempel som präst i stor hatt.

Helt kan de inte uppväga det faktum att Anders Hambraeus Christian och Åströms Cyrano har de bästa scenerna. De spelar fram en kärleksfull vänskap, trots den rivalitet, som även Linus Lindmans pompöse De Guiche är del av. Åström är också en hejare på publikkontakt, elegant och småfräck utan att bli flåsig.

Föreställningen har fin balans mellan historien om buktalarkärleken och improvisationerna. Från mina grannar på balkongen hörs medlidande suckar över Cyranos utanförskap och från parkett vågar flera ungdomar gå i dialog med skådespelarna och till och med ge sig upp på scenen. Ensemblen verkar redan hemma i commediatraditionen och behöver bara tänka litet mer på publiken högst upp.