Foto: David Magnusson
Betyg: 5 av 6
Det känns idag nästan overkligt att tänka sig att Iron Maiden haft en period i sin karriär där de inte spelade för fulla hus på gigantiska arenor. För tio år sedan, med Blaze Bayley som sångare, stod de på Hovets scen. 1995 spelade de på lilla Cirkus. Lokaler som liknar kolonilotter i jämförelse med Stadion och Ullevi. Idag har den brittiska järnjungfrun blivit synonym med svensk sommar. Bandet är mer populärt än någonsin och publiken är inte längre kategoriserade som hårdrocksälskare – de är musikälskare.
Den folkliga Maiden-hysteri som drabbar Sverige varje gång bandet är på besök är svårslagen, växande och ganska så fantastisk. I inledande Aces high lovar jag att varenda en av de 32000 betalande sjunger med i refrängen. Det är en sanslös syn.
Med fokus som kretsar runt den klassiska liveskivan Live after death från 1985, och ett scenbygge inspirerat av omslaget till albumet Powerslave, tycks inte något kunna gå fel. Nämnda Aces high, 2 minutes to midnight, Revelations och Wasted years – för att bara nämna några få – är heavy metal-pärlor som gjorda för att upplevas live. Att Iron Maiden är en väloljad konsertupplevelse är sedan länge fastslaget. Given utdelning för pengarna. Men nu görs detta dessutom med några av de starkaste korten de besitter. Det är ju briljant, det här.
Det märks redan tidigt att något däremot inte riktigt stämmer med Bruce Dickinsons röst, och senare bekräftas detta också mycket riktigt bero på influensa. Men mellan The trooper och Wasted years händer något som inte går att tolkas på annat sätt än att allt går att bota med kärlek. Mellansnacket fullkomligt dränks i ändlöst jubel från publiken. Det är så nära villkorslös dyrkan det går att komma, och tycks förbluffa de luttrade stjärnorna varje gång. I sådana stunder går det inte att göra annat än att kapitulera, förgäves försöka sluta att le och förbluffas över fenomenet Iron Maiden. Efter den bekräftelsen tycks Dickinsons röstproblem vara som bortblåst.
Publikfriarhits som Fear of the dark och Run to the hills har slängts in i setet och gör givetvis vad de ska – men det är i andra stycken konserten har sina höjdpunkter.
Dessutom bekräftas det att en setlist som denna varit efterlängtad då publiken är sjövild från början till dess absoluta slut – oavsett hitvarning. Rime of the ancient mariner, till exempel, är mäktig. Bäst ikväll är dock en lysande Moonchild som första extranummer.
