Det faktum att man till tisdagskvällens tidiga konsert i Berwaldhallen inbjudit en polsk orkester, den framstående Sinfonia Varsovia, var knappast en slump. 70-årsminnet av tyskarnas överfall på Polen, som startade det andra världskriget, inleddes med en ceremoni i foajén en stund före konserten. Inbjudna talare var Grazyna Bernatowicz från polska utrikesdepartementet och Gunnar Wieslander från svenska UD. Fotoutställningen För 60 år sedan i Warszawa, med bilder från den svårt förstörda staden tagna 1946-48, invigdes.

Den litauiska kammarorkestern Sankt Christopher framförde i måndags Mendelssohns stråksymfoni nr 12. I Sinfonia Varsovias program hade man petat in hans konsertuvertyr Hebriderna, ej annonserad i generalprogrammet.

Yehudi Menuhin, Marc Minkowski och Krzysztof Penderecki förknippas med Sinfonia Varsovia. I tisdags dirigerade dock Jacek Kaspszyk, konstnärlig ledare för polska nationaloperan. Även om orkestern i stort sett var oklanderlig bjöd tolkningarna knappast på några egentliga överraskningar. Det blev en prydlig, litet försiktig version av Hebriderna, med underskott av fantasi och romantiskt sug. Kraft dock i stormpartiet.

Chopins båda pianokonserter är de enda överlevande av den typ där solisten totalt dominerar över orkestern. Den tidigast komponerade, nr 2 i f-moll, fick även den ett framförande utan direkt silverkant. Idealt borde de glittrande figurationerna utföras med lätthet och ungdomlig charm, i övrigt skulle solisten lägga tyngdpunkten på det sångbara. En viktig aspekt för Chopin, som var en flitig operabesökare i Paris. Den virtuose Roland Pöntinen utförde i vart fall ett gott jobb, och bjöd på en Chopinmazurka som extranummer.

Kaspszyk gjorde en kompetent tolkning av Brahms andra symfoni. Det lyriska draget, särskilt i första satsen, underströks fördelaktigt. De fåtaliga djupa stråkarna gjorde dock att man saknade en viss tyngd i klangen då och då. Sinfonia Varsovia satte punkt med Brahms första ungerska dans som eggande extranummer.