Så har Strindbergsårets informella kick off ägt rum. I varje fall i Stockholm och om man bortser från alla tjuvstarter på institutionsteatrarna redan 2011.
Premiärlejon var den unga frigruppen MH Art i och med sitt gästspel på Teater Brunnsgatan fyra som därmed bjöd på årets första riktiga Strindbergspremiär. Och vilken pjäs kan passa bättre till detta hedervärda uppdrag än Pelikanen som också invigde Strindbergs Intima teater 1907?
Pelikanen är ett av August Strindbergs fyra kammarspel och på många sätt det mest knasiga av dem. Kanske inspirerades han ofrivilligt av sin litterära antagonist Ellen Key och hennes radikalt visionära bok Barnets århundrade som kom ut år 1900 och handlade om en barnuppfostran som satte barnet i centrum. I varje fall gestaltas en urusel och egoistisk uppfostran i Pelikanen enligt devisen ”hellre äter jag själv än ser mina barn svälta” i en pjäs som är skriven just ur barnets perspektiv..
Man kan förstås spela Pelikanen på många sätt. I en uppsättning av Emil Graffman på Teater Galeasen 2005 underströks det morbida och skeva med Elise och Axel som bleka vampyrer med knallröda läppar i ett scenrum som förde tankarna till en gammal svartvit stumfilm.
När Michael Hamory begår regidebut är det med en mer jordnära Pelikanen som försiktigt sätter ner foten i samtiden med markörer som videoprojektioner, dammsugare och jazzmusik i bakgrunden, men som i huvudsak behåller sin tidsanda och melodramatiska stämning. Här leder Frida Ströms Gerda och Joakim Thelins Fredrik tankarna till Hans och Greta hos den elaka häxan, två storögda och magra barn som närs av sin mamma bara för att i sin tur nära henne.
Ett lite piggt grepp är att delvis berätta historien ur en död Gerdas perspektiv via speakerröst, även om det är den levande Gerda på scenen som imponerar mest med ett glödande och lite abstrakt spel i en pjäs där alla framstår som zombies. Mer oklar är Sabina Heitmanns roll som hushållerskan Margret som här får tala tyska, men annars har en ovanligt undanskymd, om än underhållande, plats i handlingen, medan Margareta Eriksson Bergius mamma fullkomligt flödar över av imaginär fetma och självupptagenhet.
Visst är vissa scener underbart seriösa och pretentiösa. Men det är precis som det ska vara när en ny generation tar sig an Strindberg. Som vid en första förälskelse: Med glöd och passion. Och vi lär se många och olika Strindbergsuppsättningar på repertoaren under 2012. Förhoppningsvis just av fria, experimentella och unga teatergrupper som vill mer och annat med vår teaterikon än att bara ansa det berömda skägget.
