Jonas Gardell har fyllt 47 men han håller 11-åringen inom sig vid akut liv. All den sorg han ackumulerat efter pusskalas som aldrig blev av, förnedringen att bli vald sist till fotbollslaget och vanmakten inför föräldrarnas skilsmässa lever och bultar inom honom och växer till ett magnifikt utanförskap som hela tiden kräver att få kropp och röst.

Också den nya föreställningen, Trafikplats Glädjen, handlar om detta. Den här gången är formatet inte så stort. Jonas Gardell är ensam på scenen med en stol, en handduk, en Ramlösa – och sig själv.

Han är numera en mycket skicklig dramaturg, klipper och klistrar en skröna om hur man ska leva, ett slags evangelium och en vädjan. Gör något av livet, våga leva även om du är en snörstump befunnen för kort att användas. Om så är, knyt ihop dig med någon annan…

Avskjutningsramp för denna blandning av monolog och ståupp är en antydd 50-årskris. Han visar bilringarna runt magen, skäller på en 22-åring för att han är så ung och avbryter hela tiden berättelsen om sitt 70-tal med förklaringar av olika företeelser som telefon med nummerskiva och saccosäck.

Han iscensätter pojken inom sig: Medan vi andra jämnåriga mest tänker på pensionsfonder leker han med sin uppväxt som en bergmansk pappteater med olycklig mamma, frånskild far och drömmen om glädjen, som ser ut som Disneyworld med kramgoa seriefigurer och kolorerad instant-lycka.

En kvart innan den 90 minuter långa föreställningen tar slut formas den till predikan. Jesu ord handlar om kontentan av den välkända vits som slutar med orden ”…kom ketchup så går vi”. Det gäller att resa sig upp, ta sin säng och gå – ur sin barndom, sin skilsmässa, en krossad dröm eller sin alkoholism. Förstå situationen och lämna den.

Ihop med allt det andra - rätten att vara fjollig och få dåndimpen när det passar, det plågsamma att var ett icke-populärt barn och avsnittet om udda-sex på nätet – blir det hela en snyggt hopsydd biografisk skröna om att förmå sig längta men också våga.

Han håller ett fast grepp om publiken som är en vacker blandning av åldrar och sorter men innehåller särskilt många kvinnor som exakt förstår detta utanförskap upptrimmat till milt raseri – som den här gången mest av allt ändå består av en varm och mycket trösterik famn.