Mittemot Orionteatern ligger äldreboendet Vintertullen, som förra året vållade skandalrubriker sedan några praktikanter slagit larm om vanskötsel och misshandlade patienter. Det blev början på en större diskussion kring bristande kvalitet i äldreomsorgen och hur den bör finansieras och ägas – är det rätt att riskkapitalister ska kunna tjäna pengar på svensk sjukvård?
Orionteatern är alltså helt rätt plats för en politisk kabaré kring detta viktiga ämne. Och förutsättningarna är lovande. Regissör är Sally Palmquist Procopé, tidigare ansvarig för Unga Tur i Kärrtorp, där hon häromåret gjorde en skickligt varierad version av operetten Leendets land, som på ett mycket begåvat sätt vred och vände på rasistiska reaktioner och koloniala fördomar.
Janne Tavares stod för det musikaliska, liksom i förra årets Värmlänningarna, då de tillsammans gjorde en aktuell uppdatering av F A Dahlgrens nationalromantiska stycke. Till den nya kabarén Skattjakten har Janne Tavares skrivit all musik själv och ökat orkestern till en hel oktett, som går under namnet Jannes fenomenala orkester.
Och nog gör den skäl för sitt namn! Det här är exceptionellt väl fungerande teatermusik, en vild blandning av Weillsk kabaréstil, tango, gospel, rock och hawaiitoner, allt framfört med stor säkerhet och gott humör. Kabaréformen passar bra för en föreställning som vill yttra något om samtiden, punktera politikers uppblåsthet eller diskutera makthavares brister.
Men hur behandlar nu Orionteatern detta högaktuella ämne? Jo, vi får se hur finansminister Anders Borg far till Las Vegas, uppsöker riskkapitalisten Henry Travis och frågar honom ifall han vill ha de svenska skattebetalarnas miljarder i stället för att göra ett vanligt simpelt inbrott. Ja tack, svarar riskkapitalisten.
I Sverige tas han emot med svenska flaggor och får en kokosnötsdrink i solstolen. Så rullas en sjuksäng in och ensemblen förvandlas till patienter. Det hela slutar med att Anders Borg och Henry Kravis binds fast med kedjor, får varsin blöja i munnen och rullas ut genom dörrarna mot Katarina Bangata. I bakgrunden skymtar det kritiserade äldreboendet.
Premiärpubliken skrattar mycket. Men det är inte replikerna som lockar fram skratt utan gester, rörelser, miner, kostymer. Regin är smart, koreografin påhittig, ensemblen skicklig och musiken fantastisk. Men textunderlaget håller inte samma nivå. Här saknas skärpa. Dialogen verkar ibland så ofärdig att man får en känsla av att befinna sig på en repetition.
I första avdelningen är ensemblen klädd i gangsterkombinationen svart och vitt, men texten använder bara en färg: svart. Här finns ingen spänning, inga konflikter, ingen fungerande dramaturgi. För oss som gillar politisk satir är föreställningen en stor besvikelse. Mest liknar den ett bönemöte för alla som anser att samtliga riskkapitalister och moderater är skurkar. Halleluja!
Man kommer att tänka på Vänsterpartiets omtalade första maj-fest i Skåne, där barnen fick slå sönder piñatas med bilder av borgerliga politiker. Även här ägnar man sig åt att slå och slå på en minister, men denna gång inte Annie Lööf utan Anders Borg. Med väldigt trubbiga verktyg.
