Det stundande upproret är ett 100 sidor långt franskt politiskt program, ett slags modern version av Det kommunistiska manifestet. Boken trycktes 2007 och är utgiven av författarkollektivet Den osynliga kommittén. Texten är en analys av en politisk och ekonomisk katastrof som redan ägt rum och slutgiltig alienerat människan. Sista delen är en manual för ett uppror, baserat på underjordiska nätverk. Rörelsen Tarnac9 lär stå bakom projektet, inspirerat av en rad franska filosofer.
Det stundande upproret är skriven på ett akademiskt och postmarxistiskt språk blandat med ironi och revolutionsromantik. Det mest intressanta med texten är dess starkt civilisationskritiska beskrivning av individen som helt främmandegjord inför tillvaron. Där liknar texten med sitt svarta raseri stundtals verk av författaren Johan Jönson.
Turteatern har bett Helena Granström göra en pjäs av boken, och från denna dramatiska text har regissören Erik Holmström skapat en uppsättning som på många sätt liknar en installation. Här betonas skildringen av människan som förlorat sitt specifika, unika jag, tillhörighet och mening.
Scenen är fylld av flyttkartonger, för att betona det rotlösa och mångas avsaknad av anknytning till platser och förorter. En fläkt snurrar långsamt och räknar tiden. Till denna anonyma lagerlokal kommer fler och fler människor som alla beskriver sig som tomma, tömda.
Deras tillstånd är någonting mer än depression, dessa människor som sitter som frysta på ständig resa på tåg, flygplan och genom tunnlar, delar ett existentiellt trauma där jaget är förlorat.
Erik Holmström har lagt till en mängd teatrala referenser. Än påminner skeendet om Kliniken av Lars Norén eller Sarah Kanes Psykos 4:48. Situationerna är klaustrofobiskt stängda och innehåller fragment av terapeutiska samtal, av anylyssessioner som handlar om saknad och frånvaro men också om våld.
En av männen på scenen fungerar ständigt som offer. Personerna tar ut sin frustration på andra, närmast rituellt. Man behöver hela tiden en annan, någon annan som får symbolisera allt det obegripliga, till synes opåverkbara som händer. Turteatern vill uppenbarligen visa oss rötterna till rasism, förortsvåld och gruppmentalitet.
Iscensättningen innehåller inte bara ord. Scenbilden med sin skitiga estetik är starkt suggestiv. Ljuset kommer och försvinner. Ibland imiterar ensemblen musiker med mikrofoner, ibland rör man sig genom detta landskap av bruna kartonger eller bygger sig en boning där. Ett fort, komplett med vallgrav och murar. Den väldiga muren av papp faller, bakom den står en kör och sjunger Mozarts Requiem.
Till sist urartar handlingen till en blodig, dionysisk och kannibalistisk akt – om detta är ett sätt att distansera sig till texten eller en utsaga om att nuet skapar människor som äter varandra är svårt att säga. Just där visar iscensättningen sin svaghet. Teaterversionen fungerar som bildpoesi och beskrivning av alienation men som politisk kampskrift förlorar den nästan helt sin kraft och specifika vilja.
