Fru Aina Rosdal vaknar ur en lång sömn. Det låter som ren strindbergska, men Den smala vägen från 1910 handlar inte om personliga oförrätter, utan om kvinnors och barns usla läge. Frida Stéenhoff var också politisk aktivist och introducerade ordet feminism i Sverige. På Stockholms stadsteater är hon med på scenen: Gunilla Röör spelar både henne och den föräldralöse Sven Fågel.

Regissören Kajsa Isaksson och Fanny Boëthius har skapat en ­nutida form: Roller och omständliga resonemang har strukits och Stéenhoff talar direkt till publiken. Scenen liknar ett lager eller en snickeriverkstad; här pågår ett bygge som ännu inte är klart. Den smala vägen är en politisk inlaga som talar för det utomäktenskapliga barnets rätt till arv efter ­fadern och för kvinnans rätt till inflytande, i äktenskapet och samhället. Men pjäsen visar också hur en personlig konflikt växer till en kamp för allas rätt.

Herbert Rosdal har full laglig rätt till sin hustrus brors förmögenhet. Detta trots att denne aviserat sin önskan att efterlämna allt till sin ”oäkta” son, Sven. Men utan skriftligt testamente är saken klar för Johan Ulvesons Herbert: han tar pengarna. Han framstår som en helt modern människa, en av oss. För hustrun Aina, Ann Petrén, är saken lika solklar: pojken ska ha pengarna. Det är moraliskt rätt. Denna konflikt involverar familjen, fröken Tullberg och adjunkten Gardelli. Adjunkten, Lars Bringås, är mycket misstänksam mot Elisabet Carlssons Fröken, som påstår att gamle Fågel ändrat uppfattning på dödsbädden. Vi förstår att hon har en egen gås att plocka, med pojkens alkoholiserade och kriminelle morfar, spelad av Björn Söderbäck som i rollen utstrålar utslitet förfall.

Ja, det är invecklat, men klarnar snart, när fokus hamnar på Aina Rosdal. Hon blir till som människa, när hon står för sin uppfattning, trots att detta får äktenskapet att skaka.

Två rättsprinciper ställs mot varandra, och ingen vill vika sig. Maken förvaltar arvet medan vi följer Ann Petréns Aina på vägen mot ljuset. Hon är helt underbar i rollen, som hon bär fram i all dess komplexitet. Här är det inte frågan om någon lycklig frälsning utan om ensamhet, förtvivlan och hopplöshet. Ur detta bottenläge växer ändå hennes vilja till kamp, tillsammans med adjunkten och påhejad av en kraftfull men lika desillusionerad Frida. De inser att alla kvinnor inte är feminister och att en del systrar inte vill befatta sig med horungar. På teatern är det ändå väldigt ­1roligt. Till det bidrar i hög grad Lotta Östlin Stenshäll som den gravida svärdottern. Hon tycker nog att svärmor har litet rätt, men det är ju bekvämare att göra som maken, Herbert, säger.

Johan Hellman-Driessen tar ut svängarna som gossen som i allt följer pappa, inte därför att det är rätt, utan därför att det gynnar honom. Elisabet Carlsson är också rolig som hetlevrad och hämndlysten hushållerska, särskilt när hon finner Gud med sådan kraft att Djävulen går och gömmer sig. Hon håller konfliktens lösning i sin hand, men vi förstår att Aina inte är nöjd förrän lagarna ändrats. Och kanske inte ens då. I sin äktenskapskritik är hon föregångare till Maria Svelands Bitterfitta.

Kajsa Isaksson har kryddat sin iscensättning med en rad detaljer, som lyfter dramat in i vår tid, och som dessutom utgör hälsningar till andra kvinnors verk. Gunilla Röör gör sin första entré ur en låda, som körs in på en pallyft. I Kristina Lugns Eskil Johanssons flyttfirma dök hon också först upp ur en kartong.

De borgerliga kvinnornas handaslöjd utförs här med såg och hammare, och Carlsson har ett sådant där jättepraktiskt verktygsbälte som tycks förbehållet männen. Nog är det en blinkning till Dorte Olesen, som nyligen fick oss att såga och hugga ved på Sergels torg.