En av teaterns möjligheter, som den alltför sällan använder sig av, är att utnyttja sin relativt korta produktionstid för att kommentera aktuella ämnen. En annan Anna gör precis detta. Med den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaja, titelns andra Anna, som stödjepunkt har författaren Anna Jörgensdotter skrivit en monolog för skådespelaren Anna Andersson. Politkovskaja är dock aldrig mer än en bakgrundsfigur, det yttre hot hon levde under blir en lite vag metafor för hur textens berättarjag Anna fruktar verkligheten av mer existensiella och själsliga orsaker.
Hela pjäsen skildrar en kamp för att överhuvudtaget våga gå ut genom dörren, våga att alls existera, när rädslan för att bli avvisad och inte räcka till tränger sig på. Spelplatsen är ett solkigt schackgolv, enda kontakten med omvärlden en röd telefon med oproportionerligt lång sladd, vilken blir en mental boja som kedjar fast Anna i lägenheten och bestämmer räckvidden för hennes tillvaro.
Sin styrka har En annan Anna i de vardagliga observationerna. Elisabet Carlssons regi förmår gjuta liv och rörelse i Jörgensdotters stundtals poetiskt förhöjda text. Anna Andersson, klädd i svart, spelar med hela kroppen. Hon skapar sympati och får fram humorn i monologens funderingar. Om hur det kan bli en avgrund att fråga grannen om hon vill ta en fika, eller om att grimasera sig igenom telefonssamtalen med sin distraherade syster, som alltid tycks ha en unge som håller på att ramla i bakgrunden.
En annan Anna är en profan bön om vardagssolidaritet och medkänsla, en uttalad förhoppning om att det är genom vårt ömsesidiga beroende av varandra som vi blir verkligt mänskliga. Det finns något tilltalande hederligt i att pjäsen vägrar hymla med sitt ärende. Men det underminerar likväl den suggestion som teatern har svårt att klara sig utan, när det som redan är underförstått sägs rakt ut.
