Hur ska någon lyckas göra teater av Mare Kandres Quinnan och Dr Dreuf? Det är ju inte mycket scenisk laddning i situationen kring analyssoffan. När jag öppnar teaterprogrammet ser jag att jag inte varit ensam om de tankarna. Ann-Charlotte Alverfors deklarerar här sin läsning av romanen och att hon tagit fasta på galghumorn: ”Ett hest inhalerande åsneskratt åtföljt av ett brustet pojkhjärta med vådligt vassa sårkanter”.
Med skrattet och såret som utgångspunkt har det blivit ett surrealistiskt kammarspel, insnärjt i en vit kokong av spindelväv. Det mörka, gotiska i Mare Kandres roman är ersatt av en drömsk stämning på en vitpudrad scen. Här framträder två egendomliga figurer: en insektslik man och en utomjordisk barockdonna. Med en extra kavaj fastsydd på ryggen har han fått flugvingar. Hennes höga frisyr ser ut att när som helst få henne
att tippa över.

Fröken Q rör sig runt scenen med ofrivilla rörelser som om någon rycker för hårt i trådarna till en marionettdocka. Hon är en skev produkt av Dr Dreufs vetenskapliga ordning och samtidigt ett okontrollerbart hot.
Hon får dock aldrig utgöra något hot i den dramatiska strukturen på scenen. Parterna går aldrig i klinch med varandra under den timme spelet pågår. Här finns ingen psykologisk strid som kan skapa dramatisk spänning. Vi bevittnar snarare en rörlig, föränderlig tablå, med karaktärer som kommenterar varandras monologer.
Lystern ligger i det poetiska associationsrika språket och i den rymd som finns under de båda rollfigurernas berättelser. Skådespelarna har bara den egna rollfiguren att förhålla sig till i gestaltningen. Det ställer krav och ibland blir det lite glanslöst.

Det finns dock stunder när det glimrar, som när Dr Dreuf bekänner att han dränkt sin ungdomskärlek för att hon skrattat åt honom. Ur den skira vita väven som klär in scenens väggar modellerar Jarle Hammer fram
Agnes och bär henne ömsint i famnen ner till vattnet där han fyller hennes fickor med stenar. Lekfullhet och ljussättning samverkar här till ett magiskt skimmer. Hur Rebecka Alverfors Chadien hanterar hela röst- och kroppsspråksregistret för att mejsla fram Fröken Q imponerar också.

Ur den poetiska leken med ord växer en kulturkritik fram, besläktad med den i Mary Shelleys Frankensteins monster. Den pessimistiska advokaten i Strindbergs drömspel tittar också fram i Dr Dreufs besvikelse över promotionen som uteblev och kärleken som kom på skam.
Det är en sinnrik pjästext som leker med kulturella fragment och associationer. Kompositionen för också tankarna till Helene Cixous pjäs om Freuds patient Dora och idéerna om en kvinnlig text som är mångstämmig och rörlig. I slutet av föreställningen ser det också ut som om Fröken Q ska lyckas få med sig Dr Dreuf till träskmarkerna utanför enhetlighet, kontroll och ordning.
Den poetiska blandningen av humor och lyrik uppväger avsaknaden av dramatisk framåtrörelse.
Men trots den fria och väl avvägda dramatiseringen av en ”omöjlig roman” upplever jag stundtals uppsättningen som lite blek och genomskinlig. Paradoxalt nog ligger också mycket av det lustfyllda i att kunna se det bakomliggande systemet av tankar och associationer som Kandres text fött.