Ingenjörernas utveckling av elektrisk teknik i slutet av 1800-talet innebar inte bara en revolution för industrin, utan också för den privata sfären. Tänk bara lampor, spisar och brödrostar. Efter att ha sett Playhouse teaters I rummet intill kommer du också att tänka vibratorer. För det är vad den självfinansierade teatern vid Östermalmstorg satsar på i höst. Vibratorer i syfte att bota hysterika, det vill säga den läkarvetenskapliga benämningen på psykisk sjukdom hos kvinnor som var förhärskande fram till förra sekelskiftet.
Till Doktor Givings mottagning kommer kvinnor – och här även män – som lider av någon typ av sexuell frustration som han tolkar som sjukdom. Med hjälp av en elektrisk vibrator ska de lugnas ner och bli fungerande samhällsmedborgare igen. Behandlingen utförs kliniskt med tidtagarur och assisterande sjuksyster.
Denna procedur utgör föreställningens nav, samtidigt som det pågår ett helt annat drama i den viktorianska, plyschröda salongen utanför dörren där hans hustru befinner sig med deras nyfödda barn som hon inte kan amma, sysselsatt med att tända och släcka familjens nya elektriska lampa.
Den här gången har Playhouse lyckats engagera flera bra skådespelare, varav Anna Sise ger starkast intryck, även om rollen som svart amma för en vit familj känns som ett oklart stickspår i en pjäs skriven på 2000-talet. Men även Jonatan Blodes knastertorra doktor, Anna-Karin Hirdwalls övergivna hustru och Kajsa Linderholms hysterika underhåller publiken med ett frustande spel i en traditionell men konsekvent regi av Elisabet Klason.
Med I rummet intill presenterar Playhouse teater ännu en samtida, ointroducerad amerikansk dramatiker i Sverige. Och Sarah Ruhl (född 1974) har skrivit en intelligent pjäs om den moderna tidens genombrott i klinch med den konservativa och pryda viktorianska eran. Så har hon också nominerats till Pulitzerpriset för både den och tidigare pjäser.
I Sverige har Katarina Frostenson och P O Enquist tidigare tacklat ämnet hysterika i pjäserna Sal P respektive Blanche och Marie. Sarah Ruhl gör det på ett lite mer lustfyllt sätt, även om grundtonen kan tolkas som mörk: hur ska vi nå varandra fysiskt när teknik och vetenskap dominerar våra liv?
Och samma kliniska syn som 1800-talet hade på sexualitet och kärlek har vi ju egentligen också idag när det gäller fertilitet sett till hur vi kan skaffa barn utan fysisk kontakt med varandra, exempelvis genom provrörsbefruktning och insemination, ofta i en steril sjukhusmiljö som inte ger mycket utrymme för kärlek. Varje tid har sin egna blinda fläck, men de röda rosor som publiken har på kinderna när de lämnar Playhouse teater är genererade av något helt annat.
