En pjäs om Knutby på Uppsala stadsteater, det är oroande, som en färd alltför nära Mörkrets hjärta. Men frukta ej: Malin Lagerlöfs text och Eva Dahlmans regi lyckas med sin balansakt på smal egg mellan avgrunder. Deras uppsättning om religiös manipulation och mord grundar sig på fakta, men är i huvudsak fiktion: Det är Emil Almén som säger Helge Fossmos repliker i filmade polisförhör och det är väl inte den riktiga Sara Svensson vi får se i en rekonstruktion av mordet på Alexandra Fossmo?
Frågan om sant och påhittat känns inte särskilt påträngande när spelet på scenen drar igång. Då är det Lolo Elwins karismatiska nykomling som suger till sig alla blickar, som sprider ljus och energi till människorna. Hon är kusligt lik Åsa Waldau och mycket övertygande. Elwin går aldrig över gränsen till komedi eller freak show; hon manipulerar på allvar och med lätt hand, lämnar inga utrymmen för tvivel eller motsägelser.
Som publik kan vi knappast luta oss tillbaka och fördöma. På något sätt blir vi själva indragna, det är oundvikligt. Extasen tar sig uttryck i körsång av kristendomens klämmigaste slagdängor. Möjligtvis skyddas vi av att musiken är så högt uppskruvad att vi måste värja oss.
Första akten består av möten med hela församlingen blandade med reaktioner i mindre grupper. Här finns nyfrälsta som Shima Niavaranis Nina och skeptiker som Gustav Levins Håkan. Viveca Dahlén som hans hustru tvivlar också, men förförs ändå av Waldaus ordkonst och exklusiva vänlighet. Det är inte svårt att förstå. Inte heller att Crister Olsons detroniserade Kim hellre hänger med på det rusande tåget än kliver av.
Riktigt obehagliga är scenerna där invändningar mot arrangerade äktenskap eller barnmisshandel i uppfostrans namn bemöts med argument från Gud själv. Att sikta in sig på människors känslor av skuld och värdelöshet är ett grymt och effektivt medel att styra dem.
Som en Tartuffe dyker Emil Alméns Fossmo upp först efter paus. Då är marken beredd för hans luftiga charm. Som figur är han mycket enkel: en simpel, lögnaktig, otrogen man, som understöds av kvinnlig beundran och som inte ens behöver skylla på övertid för sina eskapader. Gud tillåter honom allt. Inga brösttoner krävs: Om Elwin undslipper sig ett kort vansinnesskratt då och då, kan han nöja sig med ett snett leende eller halvslutna ögon.
Att en människa kan driva en annan till mord är fruktansvärt, men den här pjäsen frossar inte i det.
Det otäcka är själva den mylla, där något sådant kan hända: en straffande, ultrakonservativ värld av lydnad och underkastelse, där mannen är Guds like och kvinnan hans självklara slav. Anna Lyons som Alexandra klänger desperat på Almén; Julia Marko-Nords barnflicka njuter av att vara utvald och finner sig. Fredrik Meyers rollfigurer luras till att utöva våld, men gör det med sorgsna ögon. David Mjönes blir i sin tur behandlad som en spelpjäs, när kvinnor kommer och går utan hans förskyllan.
Knutby finns. Men inte bara i Knutby. De individuella öden och samhälleliga processer som skildras i uppsättningen är läskigt igenkännbara. Jag tror inte att någon går helt fri. Det är så himla bra.
