Aisha vill bli Idol – fast hon har en del att jobba på eftersom hon är från förorten. Juryn kommer att tjata om varifrån hon egentligen kommer och om hederskultur. Alla tror förstås att hennes pappa är arbetslös, att mamman bär slöja och att hennes bror är gangster.

Hon är så trött på att bli definierad av en cementerad mediebild om muslimska flickor som några andra – hon är ju svensk. Nu vill hon bilda ett kvinnoparti för förortstjejer som ska protestera mot att press och politiker särskiljer människor genom etiketter och projekt och så ska hon slåss för rätten till sexuell emancipation för muslimska tjejer.

Debattören och aktivisten America Vera-Zavala skrev sin första pjäs till ett Riksteaterprojekt för något år sedan runt debatten om Byggettan och polsk arbetskraft. Nu spelar Teater Tribunalen ett 70 minuter långt debattinlägg om hur samhället och pressen skildrar människor med invandrarbakgrund. Pjäsen är ett slags Jösses flickor för det nya millenniet och ett revoltdrama för unga förortstjejer – ett Jalla gussar.

Scenen är en catwalk framför 46 solstolar där fem Aisha balanserar fram på platåskor och svarta tajts. Här passerar också en mängd olika berättelser, flera som också verkligen ägt rum. Historien om hur Säpo och Scotland Yard ringer på och tar med sig allt skrivet på arabiska därför att Aisha har en bror som är it-muslim – som hon säger – är sann. Skildringarna av besattheten av mödomshinnor likaså. Uppsättningen med att publiken rituellt får sticka fingret genom apelsinklyftor, symboliska defloreringar. En Aisha pratar om allt detta muslimska hår som ständigt ska ansas och plattas till.

Allra sist läser ensemblen ett manifest där man frånsvär sig alla hjälpinsatser, kollektiva bestraffningar som stängda t-banestationer och statligt understödda invandrarföreningar. Man kräver jobb istället för bidrag och att begrepp som mångkultur ska bort: Vi är svenskar!

America Vera-Zavalas text slår åt alla håll – också mot en del av förorternas identitetsmönster och särskilt den manliga synen på kvinnlig sexualitet oavsett kultur. Carola får däng som kristen fundamentalist men också välvilliga politiker. Ensemblen är sympatiskt ojämn, från Frida Röhl och hennes geniala utlevelseteater när hon parodierar vår bild av förortssvenska och –attityder till den rad av olika grader av kraft och styrka som ensemblen uttrycker.

Etnoporr provocerar och ironiserar med hjälp av humor och ilska. Det är en pjäs som tvingar åskådaren att själv granska sina egna ståndpunkter, omedvetna fördomar och bevekelsegrunder: politisk, dagsaktuell feministisk teater där ingen kommer undan.