När vägarna till huvudstadens operahus och konsertlokaler är till leda upptrampade, och samma ansikten tycks dyka upp överallt är det en befrielse att överraskas av ett piggt operasällskap som Opera Vox. För tioårsjubileets storsatsning på en italiensk doublebill lanseras ingalunda av några storsäljande stjärnor - utan en samling entusiaster som skapar kreativ ensembleopera på Boulevardteatern, och syr kostymer i skrynkligt linne, designar program och raggar pengar med samma glöd. Såhär måste det ha varit i Folkoperans gryning, före institutionssjukan.
Vad spelar man då? Jo, två italienska enaktare som sällan ges tillsammans
- och som var och en kan motiveras med publikens igenkänning i två av operahistoriens mest utslitna arior, Laurettas bön i Puccinis enda komiska opera, Gianni Schicchi, och Canios tragiska konstnärsbekännelse i Ruggiero Leoncavallos: Skratta, Pajazzo. Men verken har mer gemensamt.
Men verken har dessutom en gemensam klangbotten hos både Shakespeare och Verdi, vilket motiverar att ramhandlingen förläggs till stiliserad medeltid med Döden som betraktare.
När Lars Bergwiks Falstaff-like Gianni i ett snilledrag lyckats dra hela Buosos släkt vid näsan och korpa åt sig förmögenheten, är det nämligen hans tur att låta sig underhållas av Canio (Bengt Nordfors) och hans komedianter - och iaktta hur denne antihjältes heder går åt pipan i ett svartsjukedrama värdigt Otello.

Inte så lite av Fellini-inspirerad stollighet omgärdar de giriga släktingarnas intriger i Gianni Schicchi, när de under hemlighetsmakeri ska anförtro Gianni Schicchi vilken del i testamentet de vill få sig tilldelade. Och stråksextetten
under Joakim Unander närmar sig Nino Rotas filmiska gestik, både raljant och passionerad. Den rombformade likkista som utgör Schicchis bädd förvandlas i kvällens senare del till spelscen för komedianterna - och får en tydlig symbolik först när Döden i slutscenen överlistar dem.
Märit Bergwall väljer att ta skruva till rollbesättningen i Pajazzo och göra Neddas älskare till en kvinna, Silvia. Det är inte kons-tigare än alla de gånger en mezzosopran utklädd till man sjungit kärleksduett med sopranen. Men intrigen blir ett snäpp för tillkrånglad när stackars Nedda dels ska föreställa gravid (med Tonio??), dels ha ihop det med mezzon, utan att Neddas make Canio anar oråd...

Anna Hannings Nedda är ändå kvällens vokala överraskning, med blank och smidig sopran som skulle bli ännu vackrare om den värmdes upp av motspelarnas kärlek. Pajazzo ställer i övrigt större krav på vokal finess än ensembleoperan Gianni Schicchi, och det må vara den modiga ensemblen förlåtet om man inte alltid lever upp till dem.
Ett
par stjärnor vill jag trots allt kora: utan kapellmästaren Joakim Unanders samlande kraft och raffinerade orkesterreduktion, eller regissören Märit Bergvalls finurlighet, hade man inte fått samma resultat. Opera Vox kan nog se nästa årtionde an med tillförsikt.