En man ska måla ett rum, fast det blir inte mycket gjort. Istället fäster han sitt liv på väggarna: självrannsakan och frustration blandas med minnen av fisketurer men också andra, mer traumatiska barndomsskärvor. Mannen har varit elitgymnast och gått en skådespelarutbildning men nu målar han andras väggar medan han dricker. Han är andragenerationsalkoholist och ofta arbetslös. En strid ström av fragment drar genom huvudet på honom: vem blev han och varför? Vad är meningen med ett liv?

Brigaden kallar sig en ny teaterkonstellation som förut spelat monologen War in Heaven av Sam Shepard på Fylkingen och under Pride-festivalen kommer att framföra Vincent River av Philip Ridley. Nu har man just haft premiär på sitt andra opus: Vakares vargtimmar, en monolog av skådespelaren Conny Vakare som själv spelar den antytt självbiografiska texten om en arbetslös skådis.

Vargtimmarna har premiär på Gotland, strax bakom Roma klosterruin. Abbotens hus är nyrenoverat, vitstruket men helt tomt och har fungerat som kyrka och klosterbostad. Stycket spelas här till och med den 8 juli och kommer sedan att turnera landet runt under hösten.

Texten är ett flimmer av tankar och rastlösa sökanden efter struktur. Mannen på scenen, han som ska måla, letar efter en självklar identitet och att uttrycka sig själv: elitidrottaren genom muskler och perfektion, skådespelaren genom gestaltning och själ. Nu är han reducerad till att måla väggar och känner sig obehövd och meningslös – liksom många andra övertaliga. Monologen blir på så sätt inte bara ett personligt avtryck utan en skildring av en grupp.

Regissören Annika Silkeberg låter den allt mer uppenbara fyllan bli dramaturgisk form. Målaren svajar allt mer, associationsbanorna blir allt mer djärva och obönhörliga. Vakares text närmar sig till sist också skammen, den som bultar ur barndomen men också från det att reduceras av arbetsmarknad och omgivning.

Vakares vargtimmar är en personlig och öppenhjärtlig rapport från en man som närmar sig medelåldern, varsamt och poetiskt iscensatt med vacker sång av Hillevi Zetterman. Här målas ett liv upp på vita väggar: starka fragment av blekta färger, närvaro och sorg.