Det är glest mellan gästspelen av de verkliga elitorkestrarna i Stockhom, senast för ett år sedan var det Amsterdams Concertgebouw som framträdde i Konserthuset. Wienfilharmonikerna har inte varit här sedan kulturhuvudstadsåret 1998, en konsert även då dirigerad av Lorin Maazel, som fyller 82 i mars.
Att rangordna topporkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouw, Staatskapelle Dresden och Wiener Philharmoniker är poänglöst. Alla har sin personliga profil och klang beroende på preferenser i fråga om instrument, stämton (443 Hz hos Wienfilharmonikerna mot normalt 440) tolkningstraditioner med mera. Genom sin långa förankring i traditionen bidrar de till sina hemstäders och hemländers kulturella identitet.
De två sistnämnda kombinerar opera- och symfoniverksamhet. Exempelvis ger Staatskapelle Dresden (vars hovkapelltraditioner sträcker sig 464 år bakåt) över 200 operaföreställningar årligen, därtill ett 60-tal symfonikonserter. Wienfilharmonikerna, som blott har 170 år på nacken, spelar både på Wiener Staatsoper och i Musikverein, och för att bli medlem i filharmonikerna måste man börja i operaorkestern.
Näst intill utsålt var det i onsdags när man framträdde med ett program där den dubbla funktionen antyddes i valet av nummer. Mozarts symfoni nr 40, g-moll fick representera konsertverksamheten, Maazels Wagnerbearbetning ”Ringen utan ord” operadelen.
Det oansträngda är en vanlig kvalitet hos orkestrar på den här nivån, man vet precis hur mycket man ska ge för att uppnå önskad effekt. Härtill klaffar det tekniska perfekt, att någon blåsare i en mer normal symfoniorkester emellanåt slirar på en ton får man räkna med, skulle det hända här vore det en sensation. Men nu var tekniken naturligtvis lika fläckfri som vid deras nyårskonserter.
Mozartsymfonin fick värme, auktoritet och tyngd, i ett avrundat legatospel. Dessutom hade tolkningen uttryckskraft, stundvis till överväldigande dysterhet. Utsökt, smörigt hornspel, något som skulle återkomma i Wagnerdelen efter paus. Menuetten blev tung i överkant, tycktes nästan dansad av Nibelungenjättar.
Lorin Maazels orkesterarrangemang av Wagners Nibelungens ring framfördes så sent som i höstas i Konserthuset av Hovkapellet under Michael Boder. Maazel som spelat in det med Berlinfilharmonikerna dirigerade nu Wienarna med lätt hand i ett nyanserat framförande med ömsom luftig, ömsom tungt sensuell stråkklang. I brass och horn utvecklades en ovanlig rikedom av klanger, därtill kom fulländad tyngd och rytmisk precision i slagverk och pukor.
Allt i denna perfekt fungerande orkesterorganism, inklusive soloinslagen, underordnade sig på ett beundransvärt sätt helheten. Publiken gav stående ovationer, man fick en upplevelse att bära med sig. Men något extranummer blev det inte.
