Betyg: 4 av 6
Man behöver inte rota speciellt mycket för att inse att det finns en ganska rik och frodig undervegetation i svenskt musikliv. Oavsett vad man tycker om floran, där allt från spretiga indieband, mullrande metal, väna sin-ger/songwriters, fläskig hiphop och mycket mer rör sig, så måste man bli lite glad över att det helt uppenbart finns så mycket talang där ute i stugorna.
När trion Pascal firar skivdebut på Debaser har de bju-dit in Florence Valentin som gäster. Men Pascal låter inte gästerna värma upp publiken som brukligt är utan startar kvällen själva.
Förbi fabriken heter deras färska CD och Pascal betar av låt efter låt från plattan. Det finns en desperation i deras musik som gör att gitarristen och sångaren Isak Sundström i stort sett står på tårna rakt igenom hela spelningen. Låtarna liksom kräver det.
Pascal är ett märkligt band på sätt och vis. Musiken har drag av depprock som Joy Division och mangel av The Je-sus and Mary Chain-snitt. Samtidigt finns det en snällt popsmakande naivitet i det hela. Ibland är det så primi-tivt och oslipat att det gränsar till det amatörmässiga. Den som tror att Pascal inte tänkt igenom det de gör misstar sig dock grundligt.
Det första Love Antell gör när det är dags för Florence Valentin att ta sig an Debasers fredagspublik är att be alla att lyssna noga. Sedan hyssjar han åt oss. Antell verkar ha höga krav både på sig själv och sina åhörare. När bandet musik drar iväg åt det souliga hållet kan man få för sig att det handlar om fest och gamman. Men jag är inte säker på att Love ser det så.
2003 var Florence Valentin hetare än smält smör. Låten Allt de bygger upp ska vi meja ner blev en indie- och recensentdarling. Det var nervigt, soulblås, pop och skevt samt inte alltför långt från Håkan Hellström. CDn Johnny Drama tog en annan mer nedtonad väg. Och vips var Florence Valentin inte det nya indiehoppet längre.
Nu verkar bandet ha lite identitetskris. Debaserspelningen hamnar mellan eufori och eftertänksamhet. Och då haltar det som helhet.
