Beethovens pianosonater utmanar ständigt. Till de mest lyckade inspelningarna från senare år hör de av Stephen Kovacevich, Richard Goode och Paul Lewis. Även svensken Per Tengstrand har gett sig på en inspelning av hela cykeln, där vol 1 nyligen utkommit.
En annan sorts upplevelse blir det att höra de 32 sonaterna live med en och samma exekutör, vilket det inte ofta ges möjlighet till i Stockholm.
Hans Pålsson har väl hittills förknippats mer med Mozart än med Beethoven, även om han spelat in enstaka Beethovenverk. Dock studerade han för Beehoveninterpreten Robert Riefling, vars magistrala utförande av Waldsteinsonaten på en konsert i mitten av 1960-talet blev en upplevelse för mig. Pålsson har jobbat hårt inför serien och studerat in sonater som han aldrig spelat tidigare.
Verk från skilda perioder blandas i varje program. Därmed ges variation även för sporadiska besökare. En formande tanke är att första och sista sonaten vid varje konsert går i samma tonart.
”Känd från tv” drog Pålsson fullt hus i Grünewaldsalen vid starten i torsdags. En smått herkulisk minnesprestation krävs av pianisten i sådant här projekt. Ur den synpunkten gick sonat nr 1, f-moll, galant, inget trassel där. Publicerad 1796 gjuter den lidelsefull känsla i en klassiskt klar form.
Kanske Pålsson föreställde sig en särdeles mörk lidelse, första satsen fick ett tempo som kändes trögt, spelet var stolpigt och brast i energi. Finalen fick större rörlighet, men genomgående fanns ett markerat anslag, vilket gjorde ett tungfotat intryck.
Likt en Beethoven i marschkängor fortsatte det taktfasta spelet i Pastoralsonaten. Här associerade yttersatserna inte alls till något leende landskap, någon pastoral idyll, rondots vackra inledningstema över en säckpipsbas saknade charm. Bättre gick andantet och scherzot med dess enkla bymusik. Liksom i appassionatan inträffade en del minnestrassel, som dock klarades upp.
Det var nog för mycket tänkande i första halvan, en klar omsvängning till det bättre skedde efter paus i den Haydnlika F-dur-sonaten op 10:2. Här vågade en lättad Pålsson släppa loss, musiken flöt avspänt och gav ett fräscht intryck.
De vulkaniska utbrotten i appassionatans första sats gick Pålsson iland med, men man saknade subtilitet i andantets variationer. Humanisten Beethoven märktes det inte mycket av. Rondot forsade fram med kraft, men inte utan revor. Någon ny, oväntad infallsvinkel till verket, gavs inte.
