Han föddes 1927 i en välsituerad familj men kom att göra en omvänd klassresa – från Östermalm till en enkel förortsvilla. Han var idealist och intelligensaristokrat som fick bära bördan av ett sekel av socialdemokrati – symboliskt nog ändå alltid med amerikanska kalsonger, som han vant sig vid under USA-åren. Han skrev dikter, njöt av att bruka talarstolen som retorisk tribunal. Och möjligen led han av sin roll: att vara påtvingat folklig, enkel och landsfaderlig.
Det påstås ju att man för att skärpa mörkerseendet ska titta bredvid föremålet. Det är så Lucas Svensson gör när han skriver berättelsen om interaktionen mellan Olof Palmes person och politiska liv. Han skildrar en mängd olika samtal där huvudpersonen aldrig egentligen artikulerar sin vilja – utan kämpar för att på något sätt hitta nivåer som fungerar. Själv framstår han som ett slags mysterium och främling, en existentialist som kastar sig mellan medkänsla och hybris.
Nej, jag kan inte påstå att jag förstår eller blir berörd av denna pjäs, trots att Lucas Svensson är noga med att väl blanda biografiska detaljer, citat och symbolspråk. Det han skrivit är en grekisk tragedi – eftersom vi känner facit. Vi ser en Olof som allt mer vanmäktig trött går mot skottet på Sveavägen. Temat är tydligt: rollen äter sina barn. Publiken kan spegla sig i en känsla av alienerad tomhet, av ökenvandring och ideologisk urvattning genom dessa skärvor av ett 1900-tal – men helhetsbilden uteblir. Liksom skärpan.
Det börjar som en beskrivning av scenen som arbetsplats. Tekniker jobbar, ensemblen tränar på sina roller och tonfall. Så glider repetitioner och metateater över till pjäsen där Meta Velander spelar Rosa, en gammal socialdemokratisk kvinna som representerar kamp och tradition. Hon påpekar ständigt att det är vägen framåt, till förbättring, som varit viktig.
Nu har hon sitt relativa välstånd, har blivit glömsk och röstar på Sverigedemokraterna. Som ville Lucas Svensson påstå att ideologier blivit blaskiga, inställsamma och utbytbara.
Iscensättningen andas politisk modlöshet. Philip Zandén tillför dock Palmegestalten en febrig, mörk energi. Här står en Olof som verkar längta till lyriken, till att vara sig själv och samtidigt på samma nivå som städerskorna på kansliet. Alla kommunikationer, också med Hagge Geigert, blir ansträngda, små konstiga maktkamper. Zandén imponerar när han låter Palmes blick svepa över publiken utan att fokusera. Han visar en låst symbolfigur, inte en nödvändigtvis sann Palmebild.
Lucas Svensson har skrivit en pjäs om politik som teater och grimma. Om en dyster Olof och om en kamp som står vid slutet av allmän väg. Rosa drömmer om att vinna på Lotto och på så sätt lösa alla problem. Texten, med lyriska och absurdistiska stråk, har blivit en uppsättning som ofta tvekar just vad gäller viljan. Precis som Partiet som just nu har en ny person som ska hitta sin kostym och roll. En gång till.
Text: Lucas Svensson. Regi: Tobias Theorell. Scenografi: Sven Dahlberg. Kostym: Annsofi Nyberg. Medv: Philip Zandén, Meta Velander, Sofi Helleday, Niklas Falk, Lena B Eriksson, Mats Blomgren, Isa Stéen, Henrik Johansson.
