Det kommer inte som en direkt överraskning men Hanka Paldums spelning på Södra teatern utvecklar sig snart till en mastodontkonsert av den där typen som aldrig vill ta slut, inte ens efter att bandet fått blommor eller när konferencieren kommer in på scen igen och artigt försöker få den bosniska stjärnan att förstå att det är dags att runda av. Då har det gått snart tre och en halv timme, men publiken fortsätter att sjunga med i låt efter låt.

I Västeuropa är sevdalinkamusiken kanske främst känd genom bandet Mostar Sevdah Reunion. Deras variant är jazzig, ett slags släpig melankolisk swing, men så behöver det inte låta. Hanka Paldum har spelat in allt från traditionell sevdalinka till sådan som låter som ren balkandisko. Den här kvällen får man höra något som ligger någonstans mitt emellan: sevdalinka uppdaterad till, ja, kanske schlager, om inte det ordet vore så belastat. Stora sånger av klassiskt snitt.

Med sig på scen har hon delar av det svenska bandet Orientexpressen samt några egna musiker. Mest imponerar trummisen Mirzad Pervanic som spelar funkigt och fusioninspirerat, men framför allt aldrig rakt på. Han väljer aldrig den lätta vägen och ger musiken en studsig energi. Orientexpressen hänger med bra men sätter avtryck först mot slutet, när Hanka Paldum sjunger en djup och innerlig version av Ack Värmeland du sköna, med bra svenskt uttal och ett arrangemang mitt emellan svensk folkmusik och sevdalinka.

Paldum själv är en fin sångerska. Men det är inte främst det som gör henne så värd att lyssna på utan något mer svårfångat, något som handlar om att hon har en hel tradition i ryggen som hon lyckas sammanfatta och omfatta och på något vis inkarnera. Där på scen är hon sevdalinka.