Ändå säger de sig vara förvånade denna måndagskväll över att de nästan fyller Fasching för releasekonserten av sin andra skiva.

Så fort bandet går igång är blygsamhet ändå det sista som utmärker upplevelsen av Paavos musik. Den är högljudd och skränig som påfågelsång, men utmejslad i lekfullt melodiska kompositioner.

Paavos signum är just spänningen mellan dessa två modus, mellan den fria intensiteten och melodiernas finstämda koncentration.

Konserten börjar ändå lite nervöst, trevande. Först under låten Curved out fogar sig bandets sju delar riktigt samman. Under kvällen växer ensemblen numerärt genom ett antal gästspel; till slut står sex blåsare, varav fyra baritonsaxofoner, och tjuter för full hals. ”En egen jazzcirkus”, som Sofia Jernberg kallar det.

Visst riskerar Paavo att tappa något av nyanserna i sin yviga minimalism med denna avgrundspolyfoni (som bitvis ändå är imponerande). Mestadels visar sig dock arrangemangens rika texturer tåla avsevärt tryck från improvisatörerna utan att tappa ansiktet. Paavos anletsdrag upprätthålls alltjämt av den dynamiska mittpunkt som Jernbergs sång och Perssons pianospel utgör, lyhört stöttad av Clas Lassbos bas och Gustav Nahlins trummor.

Måndagskvällens konsert visar hur Paavos musik har mognat sedan debuten. Det egensinniga uttrycket har förädlats – men också förankrats bakåt. Vid sidan av de pop- och konstmusikaliska referenser som ofta tillskrivs Paavos musik, tränger flera element fram som tydligt placerar Paavo i‑jazztraditionen. Under kvällen är dofterna av amerikansk frijazz men också experimentell orkesterjazz, typ Mingus och Radiojazzgruppen, de allra starkaste.